Klarar Sverige den danska romanen om hederskultur?

Lidija Praizovic om Sara Omars debutroman ”Dödstvätterskan”

Foto: JERKER IVARSSON
Kurdisk-danska Sara Omars debutbok ”Dödstvätterskan” ges nu ut på svenska.
BOKRECENSIONER

Kurdisk-danska Sara Omars debutbok Dödstvätterskan utspelar sig i en vindpinad by i Kurdistan under andra hälften av 80-talet och början av 90-talet, då Iran-Irak- kriget och Gulfkriget härjar.

I centrum står den lilla flickan Frmesk, som föds flintskallig med bara en vit
kalufs på huvudet. Är det ett tecken från Allah eller Djävulen?
Frmesks far blir arg – en god kvinna ska föda sin man söner! Frmesks farmor vill könsstympa henne. Rädd för att dottern inte ska överleva, gömmer Frmesks mamma henne hos sina föräldrar.

Frmesks morföräldrar har dörren öppen för samhällets svagaste. Det är ett kärleksfullt blandäktenskap mellan en zoroastrisk man, Darwésh, och en muslimsk kvinna, Gawhar. Mellan Darwésh och Gawhar pågår ett samtal om livet, döden och hur flickan ska uppfostras, där Darwésh ifrågasätter religionens och kulturens dogmer medan Gawhar försvarar dem – ibland i humoristiska scener.


Gawhar är dock inte konservativ. Hon är dödstvätterska, det betyder att hon tvättar de kvinnolik som mördats för att de förstört familjens heder, de som ingen vill röra vid. Det är kvinnor som stämplats som orena för att de skrattar för högt, inte blöder på första bröllopsnatten, eller (av en slump) anklagas för hor. Gawhar tvättar, sörjer och ber för dessa kvinnor, för henne är de änglar som kommer att komma till Paradiset, men Darwésh menar att “… ni tvättar dem bara … om och om igen utan ifrågasätta roten till all ondska”. Roten till ondskan är enligt honom islam.

Gawhar och Darwésh åtnjuter ändå samhällets respekt, mest för att deras son Muhammad är imam i byn. Frmesk växer upp under sina morföräldrars trygga tak. Gawhar färgar hennes vita lock svart och är stolt över att hon lyckas skydda sin blomma från våldet och skammen.


I bakgrunden är det krig och folkmord. Författaren skriver med en kärlek till det kurdiska folket, deras utsatthet och kamp. Giftgasattacken i Halabja 1988, som en del av al-Anfal-kampanjen där uppemot 100 000 kurder dödades, skildras. Liksom de kurdiska peshmergasoldaternas kamp för ett fritt Kurdistan.

Våldet i landet, våldet hos männen och våldet i religionen skapar i boken en slags giftig fascistisk misogyni som, om den inte dödar kvinnorna, kuvar dem till
lydiga undersåtar.


Sara Omars bok är modig och kompromisslös. Det var länge sen det gjorde så ont i min kropp av att läsa en bok. Våldet mot kvinnokroppen är så extremt, så skoningslöst. Det är ett kompakt mörker. Precis när mitt hjärta lugnat sig något och jag hoppas att Frmesk åtminstone under barnåren ska få skonas från brutaliteten, slår det mest fruktansvärda sexuella våldet till mot hennes femåriga lilla kropp. Och det kommer inifrån hemmet och familjen. Inte ens Darwésh och Gawhar kan denna gång skydda henne utan att förlora hela sin ställning – sin heder – i samhället.

Omar skriver köttigt, stämningsfullt och drivet; hon påminner mig om svenska kvinnliga arbetarförfattare från förra seklet.


Kortare och färre partier utspelar sig på ett sjukhus i Danmark där den vuxna
Frmesk vårdas för sina skador. I min mening är dessa partier sämre. Det är som att författaren vill illustrera att samma kvinnoförtyck som finns i Mellanöstern, också finns bland somliga muslimer – bakom lyckta dörrar – i västvärlden. Det är viktigt, men litterärt är det för ogestaltat och torftigt, för att verkligen gripa tag.

”Omar skriver köttigt, stämningsfullt och drivet”

Det kontroversiella i boken handlar om att Omar hittar belägg för allt det patriarkala och även rasistiska våldet i Koranen. Hon citerar ur den heliga
boken samtidigt som hon gestaltar de fysiska och psykiska övergreppen.


I Sverige kommer hon att få höra att så kan man inte göra, att heliga böcker kan tolkas på olika sätt. Det tror jag dock att Omar skulle hålla med om: att Koranen bör tolkas milt, inte bokstavligt – då kan man råda bot på en del problem.

Hon kommer också få höra att hon rider på den islamofoba vågen. Den anklagelsen blir dock luddig om man inte preciserar vad man menar. Om vissa människor hittar belägg i sin religion och kultur, som rättfärdigar att de slår, våldtar och dödar – är det då en skamfull fobi att förhålla sig kritiskt till detta?

En tredje sak hon kommer höra är att det enbart är den här typen av skildringar av muslimska män som våldsverkare, muslimska kvinnor som offer och
islam som våldets religion som hyllas i väst – lex Yahya Hassan! Kanske ser det ut så i Danmark där Omars bok hyllats och prisats? Men i Sverige är det
definitivt inte så.


Jag kan på rak arm nämna ett tiotal svenska författare som är muslimer
eller har muslimsk bakgrund, som ges ut på de stora förlagen och får goda
recensioner, och som skriver utifrån helt andra perspektiv – ofta med udden riktad mot ett rasistiskt och misogynt Sverige och Europa.

Sveriges just nu mest respekterade och hyllade författare är Johannes Anyuru. Romanen De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, som fått både en August och pris av Svenska Akademien, är skriven utifrån ett proislamiskt perspektiv. Ramen är konstruerad så att till och med de som mördar i islams namn får mänskliga, vilsna och sköra ansikten, som gör att vi kan begripa deras desperation och känna med dem. Det är inte fel, människan är mångfasetterad och om vi vill förstå världen måste litteraturen ha högt i tak. Vad jag vill säga är att bland min generations författare i Sverige idag, är det denna rörelse som trendar. Hedersvåld är ett big nono, i värsta fall rasism och i bästa fall tönteri.

I Anyurus bok är den muslimska kvinnliga huvudpersonen till den grad oskadd av männen inom sin religion och kultur att hon – utan problematisering – anförtror den muslimske manlige författaren (Anyurus alterego)
sina innersta, mest intima och heliga rädslor och bilder.

Sara Omar har i sann upplysningsanda skrivit en bok som sätter problem under debatt, och som kan ses som del av en muslimsk #Metoo-rörelse. Om det är islamofobt eller progressivt får läsaren själv avgöra.

ARTIKELN HANDLAR OM