Svårsmält country noir i Västmanland

avPia Bergström

BOKRECENSIONER

Sven Olov Karlssons Porslinsfasaderna en dråplig skröna

Landsbygden avfolkas och avvecklas, förskogas och förensligas. Men svenska författare fortsätter att skildra livet på vischan. Peter Törnqvist, Tomas Bannerhed, Ola Nilsson och Therese Söderlind är bara några av de yngre författarna som finner stoff och språk utanför storstäderna.

Sven Olov Karlsson är en annan. Han debuterade 2003 med Italienaren, ett ömsint och burleskt kärleksporträtt av en cancersjuk far, en kraftkarl, bilmekaniker och månskensbonde i byn Ålsvarta i Västmanland.  Efter romanen Amerikahuset (2008) en dovt inkännande historia om att komma hem till bruksorten Eriks­fors efter avtjänat straff för mord, och två faktaböcker om Svenska ödehus (med fotografen Philip Pereira dos Reis) kommer nu hans tredje roman.

Porslinsfasaderna är ännu mer av skröna än de tidigare, med dråpliga episoder och många överdrifter.

Familjen Silver bor i utkanten av Eriksfors, där alla känner alla och rangordningen är bestämd sen generationer. Silvers åker runt i en rödmålad ambulans och köper upp traktens dödsbon.

Också socialt befinner de sig i marginalen. Pappa Knud drar sliriga vitsar på auktionerna på gårdsplanen men befattar sig inte med kvitton eller deklarationer. Sönerna slåss och blir polisärenden och den folkilskna och halvtokiga mamman, Saga Silver, har röster och syner. Hon plågas av sanndrömmar om hur andra ska dö, och försöker slippa undan genom att  nästan aldrig sova.

Egentligen tror jag att Sven Olov Karlssons romaner gör sig bäst avlyssnade, inlästa av någon med rätt västmanländsk dialekt. Han brer på ordentligt och går loss i ämnet nött och begagnat. Men jag har svårt med den ”tragikomiska” familjen Silver. Och jag har svårt att svälja den hejiga blandningen av country noir-stuk, magisk realism och den liksom förtjusta kyla familjen skildras med. De tvingas vara så förbannat underhållande. Som om de ingick i Filip & Fredriks stall av ”Sveriges skönaste människor”, om nu nån kommer ihåg dem.

För de skulle kunna vara mer än landsbygdskufar. Särskilt Saga blir jag mer nyfiken på, hennes typ, en människa som ständigt misstror omgivningen och hatar myndigheterna och väljer att ställa sig utanför samhället. Hur bli man sån?

Jag tror Porslinsfasaderna vunnit på att gå närmare Saga Silver, hennes skräck utan namn, negativitet och hotbild. Hon dominerar romanen, ändå tassar både familjen och författaren runt henne.