Dikterna talar tydligast i paradoxerna

Athena Farrokhzad läser Erik Bergqvists nya samling

Foto: Fredrik Hjerling
Erik Bergqvist (född 1970) är författare och litteraturkritiker.
BOKRECENSIONER

En deprimerad person, säger min psykoanalytiskt orienterade vän, upplever att världen är full av färg, medan hon själv har bleknat. För någon som sörjer är det tvärtom. Hon bär en bred palett inom sig, men omgivningen har blivit färglös.

Distinktionen känns sann fram till att jag läser Skuggas vikt. Fram till att Erik Bergqvists diktsamling upplöser gränsen mellan en människa och hennes omvärld. Han skriver en tungt fenomeno­logisk dikt där ett jag blir varse existensen. Det filtrerar landskapet genom sig själv och sig själv genom landskapet, tills det är oklart vad som färgar av sig på vad. Eller snarare vad som tömmer vad på pigment.


Till mitten hunnen på sin levnads vandring, utan ”mycket glädje hittills” betraktar jaget världen i fyra sviter. Den förstas koncentrerade treradingar skiljer sig formmässigt från de dagboksliknande anteckningar som följer i nästa, som i sin tur inte liknar de rytmiska associa­tiva fragment som ­avslutar boken.

Men tonen går igen i alla dikter. Den är skoningslös och nedstämd. Det är sent på jorden och hårdast är domen mot det uppförstorade, nästan centrallyriska, ­jaget. Språket är abstrakt och samtidigt oerhört konkret, som det bara kan vara i en dikt som gör en noggrann inventering av det som gått förlorat. I bakgrunden finns nämligen ett avsked från ett kvinnligt begärsobjekt, vars ”allestädesvåldnad / slocknar”.

Som en konsekvens är varje sida ­impregnerad av negationer, som till stor del uppstår genom förledet o- eller ­efterledet -lös: Ljuset är föräldralöst, ­föresatsen är lönlös, ­duet är inte längre ”skyddslös inför den tanklöst klara / skönheten”, det som utgör oss är något omänskligt, ledan är oresonlig, själen står i relation till alltings ofullbordan, och så vidare. Effekten av dessa konstruktioner blir att fenomenen exponeras i samma rörelse som de upplöses. Poeten rycker undan mattan för världen, kanske för att sorgen ryckt undan mattan för jaget.


Jag blir inte riktigt klar över diktens ­förflyttningar i tid, rum och referenser.  Myterna och begreppsapparaten är grekisk, gatorna är stockholmska men platsen är ibland resans, skalderna och konstnärerna är västerländskt kanoniserade och vintern övergår i oktober. Dikten värjer sig mot att vara en helhet och redan inledningsvis konstaterar Bergqvist: ”Ändå / Hänger inte världen samman. Den / rymmer sig själv. Så / hänger den samman.”


Det finns en paradoxal rörelse mellan teoretiskt självsäkra resonemang om kärlek och konst och plötsligt självutlämnande rader som står ut i sitt tvivel, till exempel kring huruvida jaget alls är möjligt att älska. Det är i dem dikten har sin egentliga funktion, när den slutar spegla sig i sig själv och verkligen börjar tala. Om jag vore psykoanalytiker skulle jag kanske säga att resten, de filosofiska exposéerna, är en flykt undan de smärtpunkter Bergqvists dikt villkoras av, men inte vill uppe­hålla sig vid. Eller så är just detta undvikande, omöjlig­heten att visas i det bleknande eller alltför färgstarka, samlingens egentliga ­tema:

”Dikten vrider sig envist in mot / en död zon jag inte kan klassificera / men kanske förse med kronblad / de yttersta ­bladen, vad tunna och / sköra de är, nu lossnar de med / slumpens visshet, ­deras glans är / glansen i ögat som följer dansen / och erinrar sig en helt ­annan zon / en helt annan blomma och saknad.”

ARTIKELN HANDLAR OM

Poesi