Så känns det att dö

BOKRECENSIONER

En författare, sägs det ofta, är en betraktare som står bredvid livet utan att riktigt delta. En romantisk passagefigur som skriver för odödligheten. Hans verksamhet hämtar frukt ur det ändliga, men syftar åt det oändliga. Nu tror jag inte att Péter Nádas är någon oändlighetsromantiker. Att betrakta och att delta blir två godtyckliga begrepp för den som levt som författare i censurens Ungern och tvingats använda sitt modersmål för att dölja sina tankar snarare än uttrycka dem.

Man öppnar hans romanessä Egen död, och igenkänner det genast som kvalitetslitteratur, vilket är gott för man kan luta sig tillbaka i visshet om att här finns en substans. Och dåligt, för man vet att det slags väloljade intellektuella maskineri som sätts igång har satts igång förut. Det är en filosofisk och stilkänslig konstruktion med vattentäta intertexter – Dante, Rilke, Beckett – som vet exakt vilken kugge som hakar i vilken.

En man går igenom faserna i en hjärtattack, från det diffusa obehaget en vanlig sommardag i staden, det neurotiska förnekelsestadiet som föregår den fysiska kollapsen, till det översinnliga nära-döden-tillståndet och dess alienerade efteråt. Det är inte direkt fråga om någon dödskamp. Berättaren deltar samarbetsvilligt i sin egen död, och observerar den som vore han en labbråtta som fått en dödlig injektion. I sin egen död är författaren hemma, här får han både delta och betrakta.

1968 skrev Nádas i novellen Vivisektion: ”Det som fångar mig är de där få ögonblicken. Mellanrummet mellan inte längre och inte än. Historiens vibrerande dödlägen. Endast de sällsynta ögonblick då kroppen är fri från poser erbjuder någon visshet i den allmänna ovissheten”. Och här bedrivs en strävsam kamp för att dölja att man dör, eftersom döden är suspekt i en förfalskad och oempatisk värld.

Men döden är verklig och hänförande när det tids- och rumsberoende medvetandet väl slagits ut och författaren, som en rymdkapsel i evigheten, genom hela sin intellektuella erfarenhetsarsenal kan göra det rena tänkandet till främsta föremål. Så fortsätter texten vidare till ett urtillstånd bortom det begreppsliga, ”konceptuella” tänkandet. En återgång pepprad med födslometaforer. Abstraktion staplas på abstraktion, varav några överskrider min förståelsehorisont. Det är nästan outhärdligt segt. En mystik som i ena stunden är esoterisk, i den andra patriarkalt töntig. Jag stöts bort när berättaren närmar sig en ljuskälla som ”bryts vid den starkt svartkrulliga kanten av en oval öppning” då jaget dör och föds i en och samma rörelse. Som om Beckett klonats med Björn Ranelid.

Mer upplivad blir jag av den ocensurerade humorn i kollektivet av döende kroppar på intensiven, av den befriande ängla-olika sköterskan som klampar omkring bland förnedring, piss och jämmer.

I Ulf Peter Hallbergs bok Grand Tour (2005) finns ett häpnadsväckande samtal med Péter Nádas, om när författaren ligger döende på klinik med uppfläkt kön och får sin penis studerad av en åttiofemårig döende kvinna i sängen mittemot som glufsar i sig vad som troligen är hennes sista tårta.

Jag hade önskat mig mer av den typen av mystik i Egen död.

Viktoria Jäderling