Nördens revansch

BOKRECENSIONER

Åsa Linderborg om Fredrik Strage – en smakdomare som vinner allas hjärtan

1 av 6 | Foto: Foto: per kristiansen
Musikskribenten Fredrik Strage, född 1972 , övertygar som stilist och iakttagare i nya antologin.

Jag skulle aldrig våga visa Fredrik Strage min mp3-spelare. Cecilia Bartoli, Chet Baker, Cornelis Vreeswijk ... Jag är för gammal för Broder Daniel och har aldrig förstått mig på Kent. En av mina bästa vinylskivor är Arja Saijonmaa sjunger Mikis Theodorakis.

Det är fan inte klokt.

Jag hade aldrig erkänt det här, om det inte var för att jag just läst Fredrik Strages hjärtskärande essä ”Nörd”, ur samlingsantologin Strage text. Där beskriver han sin uppväxt i Östergötland, en hopplös fjärdeklassare som äter kladdkaka när de andra dansjuckar mot golvets mitt. Det var ingen som ville hångla mig heller när jag gick på mellanstadiet. När de andra iklädda vinröda discooveraller gjorde moves till Grease, stod jag vid sidan av i manchesterbyxor och Nej till kärnkraft-märke och åt popcorn.

Det är sånt som danar karaktärer. Och en och annan skribent.

Även om Strage och jag kan mötas kring Eminem, för att ändå ta ett exempel, är hans musikvärld mig på det hela taget främmande. Det spelar ingen roll, när han är en sån gudabenådat rolig stilist och iakttagare. Strage text är en sammanfattning av 20 års skrivande i bland annat Sex och Dagens Nyheter om Madonna, metrosexualitet, Daft Punk, eurodisco, Guitar Hero, barpianister och Jerry Lee Lewis. Det är oemotståndliga recensioner, intervjuer, krönikor och reportage alldeles oavsett hur oldie man är eller vilka preferenser man har. (På sidan 185 sätter han dolken i köttet på den svenska visan – sakrosant nog alltid i singular: ”den svenska visan” – som gjort de mest begåvade artister till ”folkära mähän”. Det är sånt gitarrplonkande jag lyssnar på, dock inget med Håkan Hellström.)

Strage lyckas ofta både hålla upp hakan och trycka ner huvudet på sina objekt, även på dem han verkligen älskar, så som i den sorgliga essän om Phil Spector. Överallt finner han folk som är lika kärnfullt drastiska som han själv, som när han träffar Shawn Crahan, slagverkade i skräckrockbandet Slipknot (Slipknot who?), som spelar med clownmask och dystert konstaterar att det finns clowner som menar allvar med sin ondska: ”Ronald McDonald är en ond jävel. Jag är också ond men det går inte att tävla med en snubbe som har flera miljarder i pr-budget och driver barnsjukhus.”

En del av Strages storhet ligger i att han administrerar andras genialiteter, men det gäller ju att snappa upp och locka fram dem. Som när han citerar Hank von Helvete i Turbonegro, som likt Strage själv är inkorrekt nog att hata

Pippi men älska Tengil i Bröderna Lejonhjärta, eftersom Tengil vet att klä sig med stil: ”Han kontrollerar sitt folk ungefär som Pippi kontrollerar Tommy och Annika och Prussiluskan. Mest imponerande är att han lyckats erövra livet efter detta. Nangijala är ju platsen man kommer till efter döden. Frågan är alltså vad Tengil gjorde innan han dog. Min teori är att han var Pippi Långstrump.”

Riddar Tengil är nån annan än Riddar Arn. När Strage recenserade Arn – tempelriddaren, gav han filmen en 3:a i betyg. Efter övertalning ångrar han sig och delar ut 100 kronor som förlåt till alla biobesökare som ditlurats på grund av honom. Strage håller detta tillfälle som a golden moment i sin kritikergärning. Jag skulle säga precis tvärtom. Alla recensenter ångrar ibland ett omdöme och att ändra sig är en dygd – om man inte gör det av opportuna skäl. Jag skymtar en ängslighet att helt hamna bortom allfartsvägarna i den populärkultur som verkligen gör skäl för namnet; kultur som är populär bland många. Att vara smakdomare över experimentbandet Njurmännen är ofarligt, eftersom bara Fredrik Strage och fem till i hela världen vet vilka de är.

En annan svaghet hos Strage är hans skelande blick på män och kvinnor. Tydligast är det i den – visserligen – smått geniala boken Microfonkåt, där Ken Ring behandlas med en mycket större respekt än Leila K, på ett sätt att ordet ”sexism” gör skäl för sig. I en antologi som Strage text blir den manliga hjältedyrkan nästan monumental.

Strage text tydliggör att begreppet populärkulturjournalistik inte funkar, eftersom den lika ofta befattar sig med Mary J Blige som med kultur som är smal, elitistisk och otillgänglig – precis som ”högkulturen”. Till Strages storhet hör dock att han vill kommunicera med sina läsare om allt (Arn-debaclet är ett exempel på det) – se bara hans Youtubeiana, där han samlat de 100 mest betydelsefulla tillfällena på Youtube. Ett slags auktoritär och subjektiv kanonetablering – med andra ord en arbetsmetod som inte skiljer sig från annan kritikerverksamhet – som väckte sällsynt många och kreativa läsarreaktioner men självklart även avundsjuka från kollegor som också vill bli lika lästa, och som inte förstår att det Strage intresserar sig för faktiskt är lika mycket kultur som någonting annat.

Fredrik Strage är en dröm för vilken kultursida som helst. Att vi inte har fler beror inte på att kulturredaktörerna sitter i sina elfenbenstorn och ratar bort den sortens förmågor, utan på den omständigheten att det inte finns så många av hans slag.

Jag hoppas att den här antologin letar sig fram till en massa unga begåvningar i varande. Att den förlöser en helt ny generation roliga skribenter.

Åsa Linderborg