Kometens längtan

BOKRECENSIONER

Roman

Stanislao Nievo

AURORA

Övers: Britt- Marié Dehn

(Italica)

Kometen saknar kärlek. Medan planeterna kretsar kring sina stjärnor med närmast matematisk tillgivenhet, far kometen som en skåra av ångest genom ett annars fulländat universum. Detta återverkar i sin tur på det mänskliga livet. Den biologiska impulsen är liksom kometen en oordnad episod; dess sjukdom kallas livet.

Så spekulerar Stanislao Nievo i sin roman Aurora, skriven 1979 men först nu utkommen på svenska. Debutromanen från mitten av 70-talet, Ängen i havets djup (svensk översättning 1988), handlade om sökandet efter en far. På en karg och suggestiv prosa kretsade den dokumentärliknande skildringen kring Nievos farfars farbror Ippolito Nievo, överste i Garibaldis armé och inskriven i litteraturhistorien med sin klassiska roman En italienares bekännelser, skriven i mitten av 1800-talet (svensk översättning 1988).

Romanen Aurora kan läsas som en pendang till Ängen i havets djup, låt vara att den inte besitter riktigt samma halt. Denna gång handlar det om sökandet efter en mor, som företas av den statsanställde agronomen Alexander. Universum och dess intrikata harmoni må ha satt koordinaterna för exis-tensen i stort, men det är till de längesedan övergivna myterna Alexander går för att försöka reparera den skada som kallas livet.

Mater Matuta kallas den glömda gudomen, nära släkt med de grekiska modergudinnorna Astarte och Kybele och med morgonrodnadens Aurora.

Ett försvunnet förromerskt tempel, egendomliga riter och egensinniga arkeologer för Alexander från kvinnobild till kvinnobild, men också till några högst verkliga kvinnor av kött och blod.

Han söker en förlorad känsla, det sjätte sinne som gick under med Mater Matuta. Kärleken har inte längre någon plats i de mänskliga, sociala mellanhavandena, är den inte alltför överraskande slutsatsen som Alexander når efter att stilla men obönhörligt kritiserat inte bara vårt moderna samhälle, utan även äldre tiders krav på ständig förnyelse. Nievo kan sägas vara mer intresserad av det som förloras, än det som vinns när ett samhälle gör det som kallas framsteg.

Det allvar och den eftertänksamhet som präglar Nievos prosa är värd all respekt och även om jag finner just denna roman något mindre intressant än de båda övriga som översatts till svenska – förutom Ängen i havets djup finns även Paradisets öar (1996) – står det utom tvekan att vi här har ett författarskap som förtjänar både uppmärksamhet och läsare. Det vore synd om dessa böcker skulle drabbas av kometens öde.

Claes Wahlin