På vandring i mannens inre

Viktoria Jäderling om Daniel Denciks flinka noveller

Foto: Robin Skjoldborg
Daniel Dencik, dansk författare.
BOKRECENSIONER

En mamma flyttar runt med sin son på Själland för att skydda honom från ­fadern, vilken så småningom börjar skicka brev med pengar till sonen från Frankrike.

Pojken läser i böcker om mongoler och beduiner, om kartritare, upptäcktsresande och kolonialister, om försvunna nomadfolk. När hans hund Djingis blir skjuten av styvpappan ger han sig i väg för att söka efter sin biologiske far. Just här, i pojkens storögda blick på världen, finns fortfarande hopp om manbarhet och stordåd.


Resten av de flinkt skrivna (och lika flinkt översatta) novellerna i den danska författaren Daniel Denciks samling Grand danois påminner mer om Cormac McCarthys postapokalyptiska roman Vägen, där en far vandrar med sin son genom ett ödelagt landskap.

Daniel Denciks bakåtlutade berättare skulle dock aldrig hemfalla åt messianska motiv och andra banala räddningsplankor. Hans manliga huvudpersoner – förvisso en sorts nomader – är enbart gestiska skuggor av de stridskåta mongolerna, finurliga kartritarna och hjältelika fäderna i det förflutna. Deras inre framstår snarare som just ödelagda landskap genom vilka läsaren vandrar.


De är författare eller filmare på resande fot. I ”Fredens park” reser en avskedad IBM-konsult till Dubai för att få skilsmässopapper påskrivna, i ”Skipper” söker en fotbollsagent fåfänga förälskelsekickar hos den undflyende Matilde, men snart är han tillbaka hos sin fru och den nyfödda bebisen, gråter ut vid moderns barm, blir förkyld.

Kvinnorna är unga och attraktivt svårbegripliga, plötsligt börjar de springa, eller skratta. Eller stå blick stilla. När högviltet Matilde travar i väg så lunkar nomadmannen lojt efter. Han beter sig som om han är uträknad när han egentligen har många liv, många möjligheter.

Ja. Männen är ofta märkligt viljelösa, deras rörelser fåfänga, skildrade med ironisk distans. Jag söker och tappar ibland bokens själ, dess motor, eller smärtpunkt, eller hur man vill kalla det, i dessa ironiska och i samtiden så igenkännbara poänger. Ta bara titeln på boken, Grand danois (franska för ”stor dansk”), från början en hundras framavlad som jakthund för högvilt, men i dag degraderad(?) till sällskapshund. Visst kan ironin vara kul och avväpnande men litterärt har den sina begränsningar, precis som självupp­tagenheten.


Bokens absolut bästa novell, den självlysande ”En vår i Tokyo”, om en voltareninsmord man som reser till ­Tokyo ”för att dö” är ju så mycket mer än så. Hypnotisk, uppfinningsrik och svindlande säkert skriven.

ARTIKELN HANDLAR OM