Mer blogg än bok
Per Leander misslyckas med att nyansera bilden av Ryssland
I baksidestexten till sin artikelsamling skriver Per Leander att han vill beskriva Ryssland från ett ryskt perspektiv, till skillnad från "många andra västerländska journalister som skriver om Ryssland från ett västerländskt och mot Ryssland ofta rent fientligt perspektiv". Försöket är berömvärt, men resulterar tyvärr i att Leander alltför ofta kritiklöst upprepar rysk statlig propaganda, kryddad med citat av meningsfränder.
De flesta av texterna är tidigare publicerade i tidningen Internationalen som ges ut av Socialistiska partiet, en trotskistisk revolutionär organisation.
De korta reseberättelserna hade behövt en grundlig omarbetning för att fungera i bokform. Nu ger de mest intrycket av slumpmässigt utvalda blogginlägg och Facebookuppdateringar: "I Venedig dricker jag den dyraste öl jag någonsin druckit, innan jag inser att det är mera prisvärt att dricka vin i Italien."
Insprängda mellan reseberättelserna ligger uppsatser om litteratur. "Det är inte bara ryssar som ägnar sig åt giftmord" är Leanders något överraskande slutsats, efter att han redogjort för intrigen i en spionroman av Graham Greene.
Faktaunderlaget är svajigt också i bokens färskaste texter, om rysk och ukrainsk politik.
Den stora hjälten under den ryska protestvågen 2011-12 blir Sergej Udaltsov, ledaren för ryska Vänsterfronten. "Men även regimen blev allt mer uppmärksam på Vänsterfrontens framgångar och Putin förkunnade att han ville se 'den där skinhead-kommunisten Sergej Udaltsov under asfalt'”, skriver Leander.
Något sådant uttalande av Putin finns dock inte dokumenterat, och demonstrationerna dominerades av Moskvas relativt välmående medelklass som krävde rättvisa val, inte av Udaltsovs revolutionärer.
I texten om omvälvningarna i Ukraina hävdar Leander att landets nya regering snabbt antog "ett förbud att använda ryska språket i offentliga sammanhang". Det stämmer inte. Leander skriver också att det ukrainska kommunistpartiet kastades ut ur parlamentet och upplöstes. Det stämmer inte heller.
Den ryska erövringen av Krim förvandlas här till en naturlig demokratisk process. Leander nämner inte den ryska militära underrättelsetjänsten GRU:s tungt beväpnade specialförband som stormade Krims parlament för att avsätta halvöns lagliga regering och bana väg för annekteringen.
På samma sätt tonar Leander ner Rysslands roll i kriget i östra Ukraina – striderna inleddes enligt honom eftersom den nya ukrainska regeringen "försökte bomba folket till underkastelse, vilket har resulterat i att separatisterna tagit till vapen".
Nedskjutningen av passagerarplanet MH17 nämns inte alls.
Leander har helt rätt i att det finns stora brister i den ukrainska demokratin. Många extremister på båda sidor har gjort sig skyldiga till allvarliga övergrepp. Det är oroande att några extremnationalister uppnått maktpositioner, och en saklig, sansad analys av problemen utifrån hårda fakta hade varit mycket välkommen. Tyvärr ger Leander oss raka motsatsen.
Kalle Kniivilä,
Journalist på Sydsvenskan
