Bokrecensioner

Guldmakaren

Av: 

Claes Wahlin

BOKRECENSIONER

Märkvärdigt äventyr om lycksökare och glädjeflickor i gamla Nya Zeeland

Guldgrävarlivet i Nya Zeeland i mitten av 1800-talet hör knappast till det vanligaste av romanämnen. Att sedan läsa en sådan roman, dessutom på över 1 100 sidor och skriven av en 27-åring, och finna att den lyckas kombinera underhållning och språkkänsla med en intrikat konstruktion, är ganska märkvärdigt.

Att romanen dessutom visar sig ha ett alldeles speciellt förhållande till det slags realism som skrevs under den tid som handlingen utspelar sig, gör den inte mindre märkvärdig. Himlakroppar är Eleanor Cattons andra roman och belönades med Man Booker-priset 2013, förvisso ett pris som tycks ha en viss svaghet för historiska romaner, som Hilary Mantels Wolf Hall och Bring up the bodies, liksom den senaste pristagaren Richard Flanagans The narrow road to the deep north.

Originalets titel är The Luminaries, ett ord som syftar på fler fenomen än den svenska titeln; lysande himlakroppar, inom astrologin de ljusstarkaste dito (månen, solen), samt celebriteter. Astrologin finns med i romanen, dess tolv delar utspelas under var sin konstellation och handlingen utgår från tolv personer, samtliga ett slags lokala celebriteter.

Dessutom får vi två på varandra följande kronologier. Den första halvan av romanen skildrar händelserna efter de som redogörs för i den andra halvans elva avsnitt. Varje avsnitt utspelas med en månads mellanrum och bokens sista kapitel knyter ihop den med dess första. Avsnitten blir kortare och kortare, som om boken rör sig från epik till novell i en inåtskruvande rörelse, romanen tycks sträva efter att avskaffa sig själv.

Catton har ett återhållet språk, givetvis extra speciellt i originalet, men gott fångat av den svenska översättaren Ulla Danielsson. Språkrymden lämnar aldrig åren 1865-1866 i uttryckssätt och personteckning. Vi möter såväl berättarens beskrivningar som personernas självsyn. Här har ännu inte Freud berättat om det undermedvetna. Men när den moraliska självuppfattningen och personens egenskaper formuleras på ett slags 1800- talsvis, möter vi likväl ett galleri med figurer som är minst lika levande, sinn­liga och tydliga som i en roman med moderna psykologiska anspråk.

Guldgrävare och glädjeflickor i Hokitika på den den södra, nyzeeländska västkusten, i dag en ”cool little town” enligt stadens hemsida, men 1866 en nybyggarhåla med en hamn, några hotell, en järnaffär, ett horhus, ett apotek, ett fängelse och en allt annat än sanitär sjukstuga. Här möter vi skotten Walter Moody, som anlänt för att söka lyckan. Han hamnar omedelbart mitt i en rad mysterier vars ursprung finns i en nerdrogad glädjeflicka och en död eremit. Vartefter vecklar hemligheterna ut sig till att handla om gamla oförrätter, bedrägerier, opiummissbruk, hämndbegär och en försvunnen klädkista. Samt givetvis guld.

Hemligheterna är många, lögnerna svarta, men inte sällan vita. Liksom romanen vecklar in sig i sin konstruktion, vecklar den samtidigt ut hemligheterna och lögnerna - ända fram till sista sidans korta replikväxling.

Romanen är sin egen himlakropp. Från det jordnära till det himmelska, från guldgräveri, dess företrädare och det förflutna, till ett långsamt avståndstagande från jordiska strävanden mot kärleken och framtiden. De strapatsrika äventyren i Hokitika anno 1865 och 1866 har av Catton förädlats till ett cerebralt och emotionellt äventyr mellan himmel och jord för läsaren 150 år senare.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!