OBAMAGI

BOKRECENSIONER

Moa Matthis läser ett USA-reportage fyllt av tro, hopp och glädjetårar

Barack Obama talar inför cirka 100 000 människor i Denver under valkampanjens slutspurt förra året.

Under höstens uppståndelse kring det amerikanska presidentvalet var det lätt att gripas av mediesjuka. Barnen kom hem från dagis och pratade stjärnögt om Barack Obama som om han vore en ny Star Wars-figur. Den analytiska förmågan i svensk press var på ungefär samma nivå. Tjurigt har jag vägrat dras med i extasen.

Ända tills jag läste Martin Gelins nyutkomna bok Det amerikanska löftet. Bara ett hjärta av sten skulle kunna undvika att röras av hans andlösa skildring av nästan två års resande kors och tvärs genom USA i presidentvalskampanjens spår. Det är en bok som myllrar av människor och röster. Det är irakveteraner, kampanjstrateger, studenter, rednecks och highbrows. Det är drygt 400 sidor glittriga konvent, trailer parks och förortsvillor. Det är Alexis de Tocqueville, nätverkssajter och Stevie Wonder. När Gelin skriver om dörrknackningskampanjer i ett snöblaskigt Cleveland blir man blöt om fötterna. När han detaljstuderar tv-debatter hör man kandidaternas svettdroppar tillra längs näsryggen.

Intensiteten i Det amerikanska löftet beror inte bara på hantverksskicklighet. Den har lika mycket att göra med författarens tro på löftet om en politisk kursändring i USA. När Obama håller sitt segertal i Grant Park i Chicago gråter också Gelin av glädje. Brådska – de senast skrivna texterna är veckogamla – och känslosvall kan vara en dålig kombination, men i Gelins bok står euforin på stadig grund. Fotarbetet är gediget: han har varit överallt och pratat med alla. Smidigt kopplar han samman nutid och förflutet, läsefrukter och vardagsverklighet. Förbiflimrande människoöden skissas mot en bakgrund där politisk historia gör nuets detaljer meningsfulla. Den svarta killen i Philadelphia som gråter av lättnad när han får höra att han kan rösta trots obetalda parkeringsböter blir en del av en tradition som satt i system att till varje pris hålla svarta väljare borta från valurnan. Mötet med vapentokiga, Obamakampanjande gruvarbetare i West Virginia punkterar myten om den rasistiska vita arbetarklassen som bryr sig mer om Gud och fosterland än plånboken när de röstar. ”Vad ska jag med alla mina vapen till om jag inte har råd med ammunition?”, säger en av dem. Genom att hela tiden varva reportage och analys, samtal och statistik levandegör Gelin demokratiska processer på gräsrotsnivå och gör USA:s nya politiska landskap begripligt och angeläget.

Och linsen genom vilken han betraktar det är fenomenet Barack Obama. Inte den enskilda personen, utan den enorma kraft och hoppfullhet hans kampanj frigjorde. Om Det amerikanska löftet varit skönlitteratur, hade det varit en kollektivroman. Ändå är Obama förstås en central gestalt. Gelin tolkar hans tal, minspel och självbiografi. Fram träder en lysande retoriker och strateg, men också ett politiskt tänkande som bottnar i erfarenheten av att vara en svart man i den vite mannens värld. Och Gelin lyckas visa hur upplevelsen av utanförskap och längtan efter tillhörighet blev översättbara. Oavsett hudfärg kunde alla onödig- och osynliggjorda människor känna igen sig i Obama och hans tro på ett rättvisare USA.

Gelin påpekar avslutningsvis att förväntningarna på Obama förstås är orimliga. Just därför skulle jag vilja att Gelin överväger att omedelbart börja skriva på nästa bok om det amerikanska löftet. Hur gick det sedan, när glädjetårarna torkat och tv-kamerorna slocknade? Den boken vill jag också gärna läsa.

Moa Matthis