När allt är förlorat

BOKRECENSIONER

RAGNAR STRÖMBERG om en hypnotisk roman

Foto: Mohsin Hamid.

Det var med en stark känsla av att ta det första steget in i levandets höst jag sneddade över torget som gonade sig i saffranssolen. I spelbutiken köpte jag en Loka för att skölja ned den nya blodtrycksreglerande medicinen som sedan dess två gånger dagligen påminner mig om att det är resten av livet jag lever. Därinne stod folk tysta och stirrade upp mot tv:n, där ett jetplan flög i en mjuk böj in mot en skyskrapa och någon på en gata på andra sidan jordklotet skrek Jesus fuckin’ Christ! när eldklotet slog ut från byggnaden och jag hann precis se att det var World Trade Centers ena torn, när nästa plan dök upp på den blinda blå himlen och med en tvär sväng kastade sig över sitt gråstumma villebråd, det andra tornet.

Det måste varit ungefär samtidigt som Changez, en pakistansk Princeton-student och numera utvärderare av företag som hamnat i de globala finansjättarnas siktkors, slår på tv:n i sitt hotellrum i Manila och till sin häpnad fylls av glädje.

I Moshid Hamids roman Den ovillige fundamentalisten berättar Changez på ett kafé i Lahore några år senare för en tyst och namnlös amerikan historien om hur den där glädjen inget kan ta ifrån honom till slut tar ifrån honom hela hans privilegierade tillvaro som inkarnationen av den lyckade immigranten.

Changez betraktar sig själv som en nutida janitsjar, de kristna pojkar som rövades bort som barn av osmanerna och blev de mest fruktade muslimska soldaterna.

Hamids roman är en öppet redovisad parafras på Albert Camus Fallet, med den avgörande skillnaden att det imperium vars världsordning Changez tjänat och berikat sig på, fortfarande existerar.

Därför blir också Changez monolog i jämförelse med den landsflyktige advokaten Clemences skildring av sitt fall ner i avgrunden, mer politisk än existentiell självrannsakan.

Som moralisk anklagelseakt mot de forna herrarna Changez nu bekämpar utan större hopp om seger eller ens status quo, erbjuder inte Den ovillige fundamentalisten några nya och överraskande perspektiv. Det som ger romanen dess suggestionskraft är den suveräna balansen mellan konkret detalj och allegorisk helhet.

Det blir särskilt tydligt i skildringen av den omöjliga kärleken till den eleganta, vackra och i sitt förflutna ohjälpligt fångna Erica som steg för steg förvandlas till en skugga, ett spöke.

Det Erica representerar är förstås drömmen om Amerika, Frihetsgudinnans löfte om fristad och lycka åt världens fattiga och förtryckta, och det är den drömmen som lever kvar i Changez som en fantomsmärta.

Väl tillbaka i New York befinner sig Changez i det chocktillstånd ”som påminner om det när man har sett sitt knä vridas till ett omöjligt läge” och signalerna ännu inte nått hjärnan.

Trots att Den ovillige fundamentalisten utspelas i ett efteråt där allt är fullbordat, blir skildringen av Changez förvandling till skäggig hotbild som arbetskamrater och själva staden vänder ryggen, hypnotisk.

En starkt bidragande orsak till detta är Rebecca Alsbergs briljanta översättning som ger full rättvisa åt de båda konstnärliga kvaliteter som gör att Hamid lyckas behålla greppet om läsaren: Precisionen i bildspråket, och de smidiga växlingarna mellan närbilder och panoramiska svep, där det förlorade paradiset New Yorks skyline avtecknar sig i fjärran medan mörkret faller över Café Old Anarkali i ett Lahore i hopkrupen väntan på apokalypsens ryttare.

Ragnar Strömberg