Poesi

Tidsresenär med humor

Petter Lindgren läser pseudonymen Teodor Werelius scifi-poesi

avPetter Lindgren

POESI Att existentiella prylar inte behöver jordiskt syre för att andas visade Harry Martinson i  Aniara 1956.

Noll Plus Noll av Teodor Werelius (omslag)

Sedan dess har den svenska poesin med jämna mellanrum spottat ur sig diktsamlingar med smak av rymdfart och science fiction.

Noll plus noll (Svensk sci fi) heter det senaste tillskottet, en utmärkt sak författad av en Teodor Werelius (pseudonym för Johan Agorelius) från Malmö. Denne Werelius uppges vara född år 2048, vilket måhända inte är så underligt som det låter.


I skildringens centrum står en tillsynes rotlös person med förmåga att förflytta sig mellan olika -tider, minnen och dimensioner, en ”tidsresenär” som hen kallar sig. I -kulissen smyger någon sorts fiende omkring och på ett annat håll gror ett uppror: 

”Krossa längdnormativiteten och gravitationsförtrycket!”

Fysikmagistertugget står som spön i backen men fogar sig fint till skildringen, rytmiskt såväl som klangmässigt, och utsöndrar också en torr humor erinrande om Douglas Adams Liftarens guide till galaxen.

Den berömda bokserien åkallas för övrigt på så vis att Werelius döpt en av bokens avdelningar till ”42”, det tal som enligt Adams huvudperson Arthur Dent utgör svaret på frågan om -livets -mening.

Werelius är inte lika konkret, men rörande livet föreslår han -följande: ”älska det älska det -älska det, och låt det göra alla fel varje gång på nytt.”

ARTIKELN HANDLAR OM

Poesi

Lyrik