Skräcken att inte bli sedd

Foto: Kate Larson är som bäst när hon skriver om skräckinjagande trista samtidsmiljöer.
BOKRECENSIONER

I Kate Larsons nya prosastycken har människor en invaderande påverkan på varandra. De tränger sig hela tiden på, kräver, skakar om, försätter varandra i sitt våld, ibland med gåtfulla, nästintill obegripliga motiv – nästan som för att jävlas. Lika ofta drar de sig sedan undan, sluter sig, lämnar, skingras som bleka drömmar. Det mellanmänskliga formulerat som ett slags ödslig trängsel? Intensiv närvaro, plötsliga tillbakadraganden. Hur vi gör oss plats i varandras liv för att sedan överge.

I berättelsen om den kvasikonstnärlige farbrodern Rafael, blir den farbroderliga uppmärksamheten som en drog för brorsonen, tillika textens jagperson. Rafaels bohemiska sätt och hypnotiska närvaro under besöken i den mer konventionella brorsfamiljen leder nästan alltid till otillbörliga kyssar med familjens kvinnor i tamburen. Huvudpersonen växer upp som Rafaels favoritsyskonbarn, han lever i och av Rafaels blick och därmed också i ständig skräck att farbrodern ska tröttna, tappa intresset. Likt ett utsvultet barn i väntan på förälderns kärlek, en liten människa i vanvettigt beroende av en ängels demoniskt godtyckliga goda vilja och barmhärtighet.

Larson beskriver denna paniska och närmast livskonstituerande skräck med stor precision. Löftet om kärlek, om att bli sedd, dess outhärdliga bräcklighet. I själva verket tycks varje berättelse i Trängsel bära på liknande pendlingar i karaktärernas självbild, mellan känslan av utvaldhet och utbytbarhet. De inser sakta att de är någons rov, offer för en känslomässig lek utanför sin fattningsförmåga och kontroll. Med andra ord som alla levande, verkliga, dödliga.

Det är författaren som fastnat i skrivarkurssvängen i långnovellen Alförrädaren. Eller en försupen 45-åring som pluggar A-kursen i filosofi under ett friår och förgäves söker sina lärares och betydligt yngre kurskamraters bekräftelse. Eller den intellektuella kvinnan med tusen älskare, halvt omedveten om att det är den tystlåtne och enkle båtbyggande grannens blick hon egentligen söker.

Larsons prosa har en särskild begåvning för att gestalta dessa inre tillstånd av närhetstörst. De skrivs i termer av besatthet, kaos, övergivenhet. Men också med drastisk humor och en anstrykning av surrealism i stämningarna. Språket äger en stuns som kan likna Inger Edelfeldts drivna novellkonst. På samma sätt arbetar Larson med inifrånperspektivets förmåga att vidröra textens omedvetna innehåll, det outsagda, outgrundliga. Det är ett njutbart hantverk, arbetet med undertext, med dolda motiv, med subtila förskjutningar av läsarens uppmärksamhet.

Ett avsteg från detta ganska konventionellt novellistiska berättande sker i bokens sista prosastycke, där ett fritt och mer abstraherat skrivsätt tar form. Trots att enskildheter här lyser fram med en nästan aforistisk klarhet, blir det en mindre intressant text än de övriga.

Larson är faktiskt som bäst när hon skapar sina intriger i en konkret, och skräckinjagande trist, samtidsmiljö. På ödsliga veterinärpraktiker, i en själsdödande folkhögskolevärld, på de ensliga bussvägarna ut mot Orminge.

Hanna Nordenhök