En alla tiders man

Göran Greider blir lycklig av att läsa om Alexander von Humboldt

Foto: wikipedia
Alexander von Humboldt (1769-1859) – en gång en vetenskaplig och humanistisk ikon, numera sorgligt bortglömd.
BOKRECENSIONER

BOKRECENSION. Det är något med arton­hundratalet som inte går att släppa: Upptäckterna, breddandet av världen, ­nyfikenheten. Upplysningstiden var filosofiskt abstrakt, men sedan ger sig forskarna ut i terrängen (liksom snart målarna) och kartlägger natur över hela jordklotet. Imperialism och kolonialism utsläcker hela kulturer och industrialismen ödelägger landskapen, men samtidigt denna oerhörda upptäckarlusta, en liksom barnsligt nyfiken mänsklighet.

Darwin far på sin jordenruntresa och mot slutet av samma sekel bosätter sig Henry David Thoreau i sin stuga vid Walden, och genom bägge dessa namn viner plötsligt en förklarande pil som heter Alexander von Humboldt.

Forskaren och upptäcktsresanden Humboldt (1769–1859) påverkade dem alla på djupet; i Darwins verk ekar det oavbrutet av Humboldts språk och natursyn, Thoreau kom ingen vart med sin berömda bok förrän han på allvar läste Humboldt och Walt Whitman skrev sin Leaves of grass med hans verk Kosmos liggande på skrivbordet.

Från denne preussiske naturforskare utgår de första moderna spåren av ekologiskt tänkande, miljöengagemang och klimatteori, men i dag minns få honom, trots att han en gång var en lika stor vetenskaplig och humanistisk ikon som Albert Einstein.

Humboldtpingvin.

Knappast någon har fått fler platser uppkallade efter sig än Humboldt, från Humboldtströmmen längs Sydamerikas västkust över amerikanska städer till liljor och pingviner. Han influerade revolutionären Simón Bolívar att älska det Sydamerika som han ville befria från de spanska erövrarna.

Vetenskapens bortglömde hjälte kallas han i Andrea Wulfs stora biografi med samma namn som nu kommit på svenska. Det är en sådan där bok som jag, när jag läst den, önskar att jag ännu hade oläst. Man blir lycklig av den.

Alexander Humboldt föddes i en rik preussisk adelsfamilj men kom hela livet att avsky Berlin och det preussiska. När hans stränga mor, som ville ha honom i den preussiska byråkratin, dog gick han inte ens på hennes begravning. Han var en upplysningsman med 1789 års idéer i hjärtat och en beundrare av den amerikanska revolutionen; att Thomas Jefferson höll sig med slavar kunde han aldrig förstå.

Som ung blev han god vän med en lite åldrad Goethe som fascinerades omåttligt av hans sprudlande naturvetenskapliga energi  samtidigt som Goethe gav honom en mer holistisk natursyn. En bris av estetik blåste enligt den store diktaren genom Humboldts många verk.

1804 gav han sig iväg på sin fem år långa, äventyrliga resa genom Sydamerika, färdades på floder, upp på vulkaner, in i djungler, utrustad med moderna mätinstrument och en febril nyfikenhet men också med en helt ny känsla för naturens sammanhang.

Här föds så mycket av den natursyn som i dag genomtränger allt modernt miljö- och klimattänkande (det är ingen slump att Andrea Wulf på slutet refererar till klimataktivisten Naomi Klein). Ursprungsbefolkningar beundrade han lika mycket som han avskydde kolonialismen.

Det är en smått ofattbar livshistoria Wulf berättar i sin internationella bästsäljare. Varför är han i dag nästan bortglömd? Tja, mycket beror det på den avtyskning av USA och England som första världskriget förde med sig. Under kriget kunde tyska böcker brännas på bål i amerikanska städer och tyskar lynchas.

Humboldt som nyss fått ge namn åt städer och på vippen närapå också åt Klippiga bergen suddades ut ur den anglosaxiska historien och därmed också ur vår historia. Att denne romantiske upplysningsman som korsat så många gränser och avskydde nationsgränser drabbades av det ödet är både ironiskt och tragiskt.

Jag blir lycklig av den här boken. Den ger siktdjup åt varje miljöengagemang och den ger mig ett artonhundratal att tycka om.

FAKTA

HISTORIA

» Vetenskapens bortglömde hjälte

Alexanders von Humboldts äventyr

Andrea Wulf

Övers. Emeli André

Leopard förlag