En debut som väcker begär

Sinziana Ravini läser en skicklig roman

Foto: JASMIN STORCH
Emma Holm (född 1988) författare och litteraturkritiker på Dagens Nyheter.
BOKRECENSIONER

Vad är det som händer när någon går ifrån dig och hur vet man egentligen vem som gick först? Det är dessa existentiella frågor som Emma Holms debutroman kretsar kring, men också Vera och Iris, två unga kvinnor på gränsen mellan barn- och vuxenliv. Eller för att vara mer exakt, den tid som sträcker sig mellan den sista dockskåpsleken och den första fyllespyan.

Vera och Iris är rädda för män, särskilt alkisen Gap-Janne, som brukar gå omkring och gasta för sig själv. ”Det är för att hans fru är döv”, förklarar Veras mor i en av bokens många tragikomiska vuxenlögner. Vera och Iris bär på en hemlighet som är så konstitutiv för bokens exemplariska dramaturgi att det vore en skändelse att avslöja den.


Men låt oss säga att de bestämmer sig för att hämnas på en viss person genom att ta lagen i egna händer. De beger sig ut på en bilresa som tar dem både fram och tillbaks i tiden. Som i alla goda resor, kommer de inte bara njuta av att långsamt byta värld, utan också skinn.

På en brygga vid vattnet vaknar Veras sexuella begär för en annan ung kvinna vid namn Lo. Passagen är utsökt skriven, för Holm är mästerlig på att beskriva förälskelsen, känslan av att falla in i en människa, att skörda ett helt livs längtan i en och samma rörelse, men också klarheten som förälskelsen kan bringa i ett liv.

”Det är behagligt att inse det, att veta någonting så starkt. Som om jag tagit mig från den utstakade vägen, som om linjerna i min handflata plötsligt ändrat riktning. Men sedan tänker jag att det kanske var precis hit linjerna ledde från början”.


Det är som om Holm velat skapa en brygga mellan det sensuella vemodet i Lost in translation och roadmovie-ilskan i Thelma & Louise. Men här och där finns också en touch av David Lynchs surrealistiska obehagskänsla och sköna post-Ernst Billgren maximer som: ”Konsten är som en fest där jag står i ett hörn och kväver gäspningar och undrar när jag får gå hem.” Ibland är ­situationerna och replikskiftena så absurda, att jag får känslan av att sitta framför en sit-com.

Holm är också skicklig på liknelser. Människor uppträder som oavslutade meningar. Trädkronor är orörliga som teaterkulisser. Lyftkranarna ser ut som betande dinosaurier och besluten växer under fötterna, när man stått tillräckligt länge på ett och samma ställe.

Och tonårsfeelingen är så välskildrad i sin blandning av eufori och nervositet, av rastlöshet och leda. Jag fullkomligt älskar Veras lite tafatta men ack så djupa analys av Tove Janssons novell En kärlekshistoria, om en man och en kvinnas resa till Venedig, och kan verkligen identifiera mig med Veras oro över att inte ha förstått berättelsens dolda mening. Jag var själv terroriserad av den läskänslan när jag var ung.


Jag önskar dock att Holm hade dragit fler trådar mellan Janssons novell och den egna bokens mer dolda teman, som till exempel rädslan att öppna sig fullt ut för en annan människa och behovet att svika innan man blir sviken. Men Holm verkar ha arbetat utifrån en ömsom hermetisk, ömsom luftig less is more-princip. Detta ser man inte minst i bokens titel Skäl, en ljudbox vars akustiska lönnfack innehåller både ”stjäl” och ”själ”, idel immateriella ting.


En sak är säker – Holm besitter den svåra konsten att både väcka en läsares begär och hålla den otillfredsställd långt efter att man slagit igen boken.

Jag kan inget annat än längta ­efter Holms kommande alster, för jag är mer än övertygad att en stor författare är född.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner