Brevväxling i det mellanmänskligas utmarker

Lidija Praizovic läser Ann Jäderlunds ”Ensamtal” som bygger på texter av Paul Celan och Ingeborg Bachmann

avLidija Praizovic

1 av 3 | Foto: TT
Poeten Ann Jäderlund ger ut diktsamlingen Ensamtal som bygger på en brevväxling mellan Paul Celan och Ingeborg Bachmann.

Det går inte att överskatta Ann Jäderlunds betydelse för svensk poesi. Debuten 1985 med den säregna Vimpelstaden och den efterföljande Som en gång varit äng gav tre år senare upphov till den så kallade Jäderlund-debatten om obegriplighet och kön i litteraturen. Resten är historia.

I dag räknas Jäderlund som en av våra främsta diktare. När hon släpper en ny diktsamling är det en stor händelse. Den jäderlundska sensualiteten är i hög grad märkbar hos unga debutanter, som utvecklar den i nya riktningar.

Också för mig har Jäderlund varit viktig. Jag minns sommaren 2007 när jag mådde uselt. Det enda jag mäktade med var att läsa den rosa pocketutgåvan med hennes dikter, Ann Jäderlund – Dikter 1984–2000. Jag läste den på bussar, mellan länder, i sjukhussängar.

I efterhand är det svårt att säga om den lyfte mig ur krisen eller sänkte mig djupare ner i den. Den jäderlundska poesin är skön och förförisk, men det är inte samma sak som att den är tydligt uppbygglig.

Jäderlunds ”Ensamtal” som utkommer i dag tar avstamp i hennes läsning av brevväxlingen mellan poeten Paul Celan och författaren och kritikern Ingeborg Bachmann. Att brevväxlingen intresserat är inte svårt att förstå, då den förutom att vara förstklassigt litterär också är ett utforskande av språkets och det mellanmänskligas gränser – något som alltid varit centralt för Jäderlund.

Brevväxlingen gavs ut på tyska 2008 och bekräftar spekulationerna om att Celan och Bachmann varit ett kärlekspar. Den löper över 20 år och inkluderar också brev mellan Celans hustru och Bachmann, och mellan Bachmanns sambo och Celan. Den utgavs på svenska 2012 (Ellerströms), i översättning av Lars-Inge Nilsson och Linda Östergaard.

Att mot alla odds fortsätta tala med varandra, att fortsätta skriva, är den röda tråd som löper genom samtalet som inleddes 1948 och avslutas i och med Celans självmord 1970. ”Låt oss hitta orden” är ett citat från Bachmann som Jäderlund valt att sätta som ledmotiv på framsidan av sin bok. Det handlar om det nödvändiga men också omöjliga i att kommunicera med, förstå och bli förstådd av andra människor, och i förlängningen om att vara eller inte vara i världen.

Ensamtal bryter ny mark i det jäderlundska författarskapet, kanske i högre grad än någon av hennes tidigare diktsamlingar. I jämförelse med de närmast föregående Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar (2009) och Djupa kärlek ingen (2016) framstår Ensamtal också som särdeles avskalad, knapphändig och svårtillgänglig.

Flera av dikterna är fyrradingar, till och med tvåradingar, och raderna är ofta inte längre än två ord. Stilen är haltande och stammande, utsagorna dubbeltydiga och okonkreta. Vad blir egentligen sagt? Den känns som något man skriver innan kommunikationen bryter samman och man slutar prata helt.

Men samtidigt som språket och relationaliteten flera gånger framställs som omöjlig är det hela tiden – precis som i Celans och Bachmanns brevväxling – nödvändigt att fortsätta. Diktsamlingens sista dikt lyder: ”Tala något / jag ber / dig tala / du med”. Hoppet att bli besvarad av den Andre får inte slockna.

När samtalet mellan Celan och Bachmann efter många såriga missförstånd, yttre störningar och uteblivna möten upphör, så slutar det också med att han tar sitt liv genom att slänga sig i Seine. Han förefaller ha förlorat tilliten till andra människor och därmed till världen, och han tycker sig heller inte ha fullt stöd och förståelse från Bachmann för den antisemitism han anser sig drabbad av som judisk poet skrivande om Förintelsen.

Samtidigt uppvisar han väl knappast något engagemang för de hinder och utmaningar Bachmann möter som kvinna i en patriarkal kulturvärld, och nog kan han också sägas reproducera dessa hinder.

Floden finns hela tiden i Jäderlunds dikter, som en mörk fond mot vilket språk och relationer utspelar sig. Brister allt finns den rinnande floden där, som en lockelse. Den jäderlundska sinnligheten och blommorna är i stort sett borta och Ensamtal är tematiskt sett en tung och svår diktsamling, men skriven med en täthet och exakthet som gör att läsaren ändå orkar ta sig igenom den.

Kanske kan man läsa den nya diktsamlingen som en mörk tematisering av tider och platser där det dragit ihop sig, blivit oroligt, svårt att andas, svårt att tala, svårt ta emot och bli emottagen av den Andre? Som en bild av vår tid?

Också jag har många gånger upplevt att det skulle vara lättare att tystna i stället för att anstränga sig. Men eftersom det skulle vara lika med isolering och död måste man fortsätta försöka, försöka få till det på riktigt. Som Jäderlund skriver:

”Jag ska / lyssna / på dig / men / hjälp mig / du med / genom att / lyssna / på mig”

ARTIKELN HANDLAR OM