Viet Thanh Nguyen

Nguyen gör det igen med munter cynism

Underhållningsvärdet är högt i ”De hängivna”

Av: 

Claes Wahlin

Viet Thanh Nguyen är aktuell med ”De hängivna”, andra delen i en trilogi som inleddes med ”Sympatisören”.
Viet Thanh Nguyen är aktuell med ”De hängivna”, andra delen i en trilogi som inleddes med ”Sympatisören”.

BOKRECENSIONER

Det sägs ibland att vår tid penetreras bäst i populärgenrer som kriminal- eller spionromaner. Av två översatta romaner verkar det som om trafiken även går åt andra hållet. Sergej Lebedevs Debutant, liksom Viet Thanh Nguyens De hängivna (och trilogins första del, Sympatisören) använder båda spion- eller kriminalgenrens dramaturgiska grepp för att med kritisk, i Nguyens fall dessutom cynisk, blick göra upp med en i tiden nära liggande historia.

Nguyens Sympatisören slutade med att Vo Danh (namnet betyder ”utan namn” på vietnamesiska) tillsammans med blodsbrodern Bon sattes på en flyktingbåt från Vietnam, landet som delats i två, liksom huvudpersonens medvetande.

Med bistånd av den tredje blodsbrodern Man befriades de båda från det hårda omskolningsläger de hamnat i efter att ha slagit följe med en rätt illa utrustad samling soldater i ett försök att ta sig in i sitt gamla hemland.


I De hängivna kommer de till Paris, och Vo Danh hoppas att hans fars hemland även kan bli hans. Han är ju ändå halvfransk. Det hoppet grusas redan i tullen: ”Inte … med … ett … sådant … namn”. Nåväl: Ah! Paris! Oh! Baguette! – en plats så rik på charm att han tycker att hela landet kan ha formgetts av Yves Saint Laurent. Men charmen viker strax. Verklighetens Paris är inte bättre än det USA som kritiserades i Sympatisören.

Hans kontakt i Paris sedan tiden i USA, ”fastern”, en exilvietnamesisk dam som arbetar på förlag, bistår honom med att hitta arbete – på Paris sämsta restaurang. Denna drivs av en annan exilvietnames, som främst sysslar med helt andra substanser än mat. Strax är Vo Danh knarkkurir.

Tiden är 1980-talet och genom sin ”fasters” bekantskaper med diverse vänsterintellektuella rör han sig i flera sociala skikt i Paris. Det går inte så bra för honom, droghandeln ställer till det. Om underrättelseverksamheten i USA var rena helvetet, så är denna del en skärseld.

Han slutar i Paradiset, ett vårdhem och vars namn möjligen antyder den tredje delen, dock med sedvanlig ironi.


Tempot är i denna del högre, mer rafflande än i den förra. Tudelandet av Vietnam, huvudpersonen, kulturerna och nästan allt annat sätter spår i språket: dramaturgin är, liksom politiken, så att säga dialektisk. Stilen präglas av en munter cynism, ett tonläge som är väl fångat av översättaren Hans Berggren, och som i många stycken påminner om Thomas Pynchon. De delar inte bara cynismen och alla satiriska utfall i bisatser, även förföljelsemanin får hos Nguyen plats, men är betydligt mer sannolik än i Pynchons mer paranoida världar.

Underhållningsvärdet är gott, men möjligen står kriminaldramaturgin i vägen för kritiken och det allvar som Nguyen vill skildra, även om den desperation som präglar Vo Danh däri får ett högst rimligt, för att inte säga logiskt uttryck.

ANNONS

Vårdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Prisbelönt drift med USA

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Viet Thanh Nguyen

Vietnam

Thomas Pynchon