Roman

Franzens mest opolitiska – och kanske därför bästa

”Vägskäl” är en njutningsfull bagatell där författaren briljerar

Av: 

Rasmus Landström

Jonathan Franzen (f. −59) fick sitt stora genombrott 2001 med ”Tillrättalägganden”. Nu är han aktuell med ”Vägskäl”.
Jonathan Franzen (f. −59) fick sitt stora genombrott 2001 med ”Tillrättalägganden”. Nu är han aktuell med ”Vägskäl”.

BOKRECENSIONER

Det brukar sägas om Jonathan Franzenatt han ”sammanfattar en era” i sina romaner. Hans genombrottsverk till exempel, Tillrättalägganden från 2001, var en fresk över Clinton-åren. Frihet tog sig an den mörka  Bush-epoken medan Renhet skildrade klimatförändringarnas tid. När jag får hem hans senaste roman Vägskäl, som utspelar sig under 70-talets första hälft, suckar jag och tänker: Nixon-åren.

Vägskäl kretsar kring en pastorsfamilj i en förort till Chicago. Pappa Russ Hildebrandt brinner för att desegregera simbassänger och rädda navajos, men inför sin fru är han iskall. Mamma Marion försöker gå ner i vikt och plågas av en gammal otrohetsaffär i ett tidigare liv. Sonen Perry kämpar med sitt drogberoende, dottern Becky är olyckligt kär och Clem, den förstfödda, funderar på att åka till Vietnam i trots mot sin far – jämförbart med att Martin Luther Kings son gick med i KKK. Alla har de tydliga moraliska kompasser, men är vilse i sin vardag.

Franzen skildrar människor som – likt familjen Hildebrandt – hamnat i periferin.
I utkanten av storstäderna, i osynk med samhällsutvecklingen och på tvärs med sina liv. Få författare är så bra på att gestalta den existentiella tristess och den gnagande oro som detta föder.

Det är smart, men också uddlöst eftersom kritiken aldrig förmår se bortom sin egen inskränkta värld

Däremot har jag alltid haft svårt för hans breda samhällsskildrande. Ofta får någon karaktär ett jobb på en tankesmedja eller en pr-byrå, där uppdraget blir att sälja in ett imperialistiskt krig eller marknadsföra nyliberalismen. Vid dessa tillfällen är det uppenbart att författaren är besatt av att skriva ”The Great American Novel”. Men någon stor samhällskritiker är Franzen inte; hans rundmålningar ger samma känsla som jag föreställer mig att man får av att sitta på en glassig flygplatsbar och läsa en kritisk essä i New Yorker om ”samhällstillståndet”. Det är smart, men också uddlöst eftersom kritiken aldrig förmår se bortom sin egen inskränkta värld.

”Vägskäl” är dock något annat. Faktum är att Nixons namn inte nämns under bokens 640 sidor och Vietnamkriget hade lika gärna kunnat heta Korea – eller Irak. I stället koncentrerar sig författaren på det han kan bäst, nämligen familjen. På en både sirlig och publiktillvänd prosa – fint översatt av  Rebecca Alsberg  – skildrar han människor som navigerar i existentiella labyrinter, där de små besluten existerar på samma plan som de stora.

Som när Marion kämpar med att inte trycka i sig ett paket kakor – och att inte överge sin make. Eller när Perry våndas över att han kanske är en gud – eller bara en snubbe som överdoserat kola.

Vägskäl är kort sagt en bagatell, men en njutningsfull sådan, där Franzen briljerar i sina beskrivningar av det första blosset marijuana, kyssen efter konserten och den blå tobaksröken på ungdomsklubben. Men framför allt är det hans mest opolitiska bok hittills – och kanske just därför hans bästa.

ANNONS EXTERN LÄNK

Köp boken ”Vägskäl” hos Adlibris här!

Adlibris

Publisert:

LÄS VIDARE

Biografin över Avicii är helt renons på analys

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Roman

Jonathan Franzen