Bokrecensioner

Övergivna av sitt land

Ragnar Strömberg om spelet bakom de kidnappade Kinasvenskarna – en skamlig tragedi

avRagnar Strömberg

Foto: TT
Förläggaren och svenske medborgaren Gui Minhai kidnappades i Thailand av kinesiska agenter 2015. Han sitter fortfarande fängslad i Kina. Människorättsaktivisten Peter Dahlin fängslades 2016, torterades och tvingades erkänna brott i tv. Han släpptes efter tre veckor.

För en tid sedan fick en satirisk teckning mig att sätta skrattet i halsen och morgonkaffet i vrångstrupen. Den undersätsige mannen med kulmage och hakan framskjuten för att understryka att nu jävlar är det allvar, representerar UD och lovar att ”vi kommer att fortsätta räkna dagarna tills Dawit Isaak blir fri”.

Ja, i den växande slagskuggan som den accelererande – och allt mer oskrymtade – smyganslutningen till Nato kastar och som gör Sverige delaktigt i spridning av kärnvapen, med hotet från den ondskefulle ryssen som alibi, är tyst diplomati på god väg att bli en svensk specialitet.

Särskilt om det finns snabba cash med i spelet, vill säga. Härvidlag är journalisten Jojje Olssons berättelse De kidnappade Kinasvenskarna en blodisande fallstudie som för den utrikespolitiska metamorfosen från av högerkrafter hånat världssamvete till tassande svansviftare i bindande bevis.


I Olssons förra bok Det nya Kina – den repressiva stormakten (2016), ledde hans skildring av den ökande repressionen och allt öppnare förakt för mänskliga rättigheter till att han nekades visum efter tio år i den till global ekonomisk supermakt förvandlade folkrepubliken.

Den nya boken är än mer skakande, för här låter Olsson oss möta det brutala förtryckets av oss – oss – övergivna offer öga mot öga.

Denna för oss alla så skamliga tragedi har sin upprinnelse i oktober 2015 när förläggaren Gui Minhai, svensk medborgare, kidnappas av kinesiska säkerhetsagenter i Thailand. Bara några månader senare fängslas människorättsaktivisten Peter Dahlin och hans flickvän i Peking. Minhai försvinner utan rättegång , medan Dahlin förs till ett så kallat ”svart fängelse”, där han blir torterad och utsätts för ”sensory deprivation” à la Guantánamo.


Olssons vandring i labyrinten av skenrättegångar, framtvingade bekännelser som visas i tv på bästa sändningstid, kidnappningar och dödsdomar, tar sitt avstamp hos Dahlin i hans thailändska exil. Som kidnappningen av Minhai visar, går ingen ”statsfiende” säker, så den kedjerökande Dahlin sover med en kniv under kudden.

Men trots alla de fasansfulla detaljer Olsson levererar med saklig, osmyckad skärpa, så är det mest skrämmande hur omvärlden mumlar samtycke för att inte stöta sig med de nya megaaktörerna.

Kina visade huggtänderna med de ekonomiska sanktionerna mot Norge, som till sist vek ner sig totalt – en läxa som EU inklusive Sverige tycks ha lärt sig utantill.

Minhais familj vittnar om det milt uttryckt ljumma intresse svenska myndigheter visar, så det tycks som om ägarna till Volvo personvagnar och Stockholms tunnelbanenät och kanske också snart en ny hamn i Ljungskile, kan ta våra protester med ro.


Olsson ger inte fem öre för näringslivets mantra om att handel och öppen marknad är en demokratisk motor. För, som jänkarna säger: ”Money talks, bullshit walks”.

Jag anbefaller därför å det allra glödhetaste De kidnappade Kinasvenskarna som läsning för alla privatiserings- och frihandelsprofeter.

Inte för att de skulle tänka om, så naiv är jag inte, men för att de ska veta att vi vet vad de går för.

ARTIKELN HANDLAR OM

Gui Minhai

Kina