Klibbiga affärer vid Afrikas horn

Av: Po Tidholm

Publicerad:

Aktivistisk granskning visar oljebolagens härjningar

Säkerhetsstyrkor vid en oljedepå i Södra Sudan. Foto: AP
Säkerhetsstyrkor vid en oljedepå i Södra Sudan. Foto: AP
Kerstin Lundell, författare. Foto: Linda Gren

Somliga ärenden tycks helt enkelt ligga bortom journalistikens räckvidd. De blir i stället återkommande teman i actionthrillers. Läkemedelsindustrin är ett sådant tema, oljeindustrin är ett annat.

Det är givetvis inte utan grund. När journalister blir frustrerade blir de antingen aktivister eller manusförfattare. Kerstin Lundell är nog på väg att glida över i rollen som aktivist men kämpar ståndaktigt emot. Aktivistrollen är ju sällan en roll journalisten själv väljer, snarare är den en ofrånkomlig konsekvens av det uteblivna ansvarsutkrävandet.

För vad händer när företagsgrupper, parlamentariker och tjänstemän gör sig oanträffbara? Jo, man måste svara på deras frågor själv, gräva vidare, leta sig in i tänkbara förklaringsmodeller och argumentationer. Man retar upp sig. I värsta fall får man gissa sig fram till vad de skulle kunna tänkas säga om de väl svarade.

Kerstin Lundell ligger i. Läser utredningar, intervjuar flyktingar, jurister, avhoppare, reser på konferenser, men de flesta hon träffar är tyvärr oftast andrahandsvittnen till de tragedier som utspelar sig långt inne i fiendeland. Man känner hennes frustration, och som läsare börjar man snart dela den.

Det har bara gått några år sedan Lundell gav ut Affärer i blod och olja - Lundin Petroleum i Afrika och belönades med Guldspaden. Det är en välbyggd bok, odiskutabelt viktig och välinformerad. Men den lyckas dessvärre inte med att på ett direkt och oavvisligt sätt knyta Lundin Petroleum och dess tidigare lobbyist, utrikesminister Carl Bildt, till de vidrigheter som skett i oljeletandets spår. Familjen Lundin är helt enkelt ett steg före och de verkar dessutom i en bransch som gjort det till en sport att förhindra granskning, både från medier och myndigheter. Ofta är det inte ens möjligt att styrka vem eller vilka som äger de aktuella bolagen.

Det svarta blodet är Lundells uppföljare. Här både breddar hon sin utredning av oljebranschen och dess framfart på Afrikas horn.

Här finns inte bara det Lundin-anknutna bolaget Africa Oil utan också Mineral Invest, ett bolag som jag stött på när jag själv granskat den svenska gruvnäringen. De delar nämligen kontor - och enligt vissa uppgifter också ägare - med IGE Resources som med regeringens goda minne planerar att bryta nickel i ett naturskönt renskötselområde strax söder om Tärnaby.

När jag läser Det svarta blodet hittar jag snart fler likheter med mina egna granskningar: Presidenten i den somaliska regionen Puntland, Muse Hersi, påminner en hel del om kommunalrådet i Storuman, Tomas Mörtsell, som jag intervjuat i samband med artiklar om den utländska gruvindustrins intåg i Norrlands inland.

Muse Hersi förnekar också betydelsen av pengar och understryker att det handlar om arbetstillfällen och inte minst om framtidstro, att det händer något. Det är i denna anda som kommunalråden i Jokkmokk välkomnar det brittiska exploateringsbolaget Beowulf Mining till sin kommun. Någonstans tycks man inse att man kommer bli utnyttjade, men närvaron av ett internationellt företag i sig har ett så stort symbolvärde att man är beredd att ta risken.

Att ha en oljeindustri eller en gruva på sina domäner skapar en kontaktyta med moderniteten och det globala kapitalet, och till denna kontaktyta knyter man sina förhoppningar. Storuman tycks dock inte ha samma problem med korruption, och drar man jämförelsen för långt riskerar man givetvis att förminska de afrikanska problemen, även om somliga strukturer dessvärre går igen både här och där.

Kerstin Lundell skriver - på ont och gott - väldigt detaljrikt. Men just detaljerna om faktiska affärsuppgörelser är intressanta eftersom de blottlägger den koloniala praktiken. Bolag som köper sig ensamrätt till resurser, politiker och tjänstemän som lovar att flytta på dem som är i vägen. Regeringar som av naivitet och övertro på marknaden inte granskar affärsprospekten eller använder juridiken. Myndigheter som inte lyssnar på sitt folk eftersom de sitter i branschens knä och lärosäten vars forskning går näringens ärenden.

I näst sista kapitlet är Kerstin Lundell hemkommen från Afrika, Kanada och Australien och cyklar till riksdagen för att syna den floskel som alliansregeringen så ofta svänger sig med när det hettar till; att svenska företags närvaro i världen alltid är en bra sak, även om de gör affärer med korrupta öststater eller prospekterar i Afrika. ”Bättre att vi gör det än några som dåliga på riktigt”, typ. Men regeringen visar sig vara lika svåra att ställa till svars som bolagen de bestämt sig för att försvara.

Det svarta blodet innehåller sannolikt allt man vill veta om de mindre oljebolagens härjningar men problemet är att boken tyvärr är rätt krångligt upplagd. Det är aldrig riktigt tydligt vad de respektive kapitlen handlar om, och påbudet om publikvänlig berättarjournalistik à la magasinet Filter eller veckotidningen Fokus har inte nått fram till Lundell. Hon är en aning omständlig, och trots att det är mer än uppenbart att hon är personligen engagerad i frågan visar hon sällan känslor eller skriver med temperament.

Texterna kryddas med godtycklig lokalfärg eller ovidkommande detaljer i stället för att beskriva sitt ärende. Egna analyser saknas ofta. Lösa resonemang är vanligare. Kanske är det själva frågan det går troll i, eller också måste kanske Lundell på allvar komma ut som aktivist innan hon blir förlöst som skribent.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.