Små lätta moln av lycka

BOKRECENSIONER

Athena Farrokhzad faller för Eva-Stina Byggmästars
utopiska kärlekspoesi

Foto: Eva-Stina Byggmästar (född 1967) har givit ut tolv diktsamlingar sedan debuten 1986.

I min hylla för skandinavisk samtidspoesi finns två böcker, en röd och en grön, som har en speciell plats i mitt hjärta. Nu har de äntligen fått sällskap av en tredje. Är det en barnbok, frågar min vän när hon ser det gula omslaget med kameler och fjärilar. Nej, säger jag, det är den sista delen i en fantastisk trilogi om kärlek.

Är det möjligt att skriva en alltigenom euforisk dikt där ingen undergång hotar? Vad händer med poesin om den inte knyts till världen genom lidande, när den tillåts sväva iväg på små moln av lycka? Liknande frågor har Eva-Stina Byggmästars projekt väckt hos kritikerna. Faller det inte platt under sin egen sorglöshet? Blir det verkligen intressant?

Att läsa dessa dikter är för mig som att dricka ur en blommig kaffekopp av porslin. Det är så ljuvligt att jag hela tiden är rädd att det ska gå i bitar. Men det gör det inte, det fortsätter bara att finnas. Mer kaffe hälls upp, fler sockerbitar läggs i, för varje klunk stiger pulsen och dikten blir alltmer egensinnig. I kraft av sin existens upphäver den all dualism och struntar i mitt trasighetsbehov genom att helt fräckt erbjuda mig en utopi.

Den nya samlingen liknar på många sätt Älvdrottningen och Men hur små poeter finns det egentligen, de två tidigare delarna i trilogin. Men där de handlade om passion respektive skrivande kretsar Vagga liten vagabond i?stället kring resandets estetik. Det är en hyllning till vägar som på samma gång är raka och krokiga, till gröna kappsäckar där små floror läggs ner. Dikten befolkas av äventyrerskor med vandringsfeber och flygvärdinnor vars trygga röster hörs genom de hjärtformade högtalarna. Alla strofer är inte fullkomliga i sig – ibland dyker Povel Ramel upp i ordlekarna fast jag försöker mota bort honom – men tillsammans bildar de en helhet som för mig är helt fulländad:

”får man inte sträcka ut, / i den ljumma skuggan?! / får man inte le i lä här och känna / luffarruset brusa vilt och hett?! / men vadå – får man inte slumra / till som två riktiga globetrotters / här på perrongen, va!? ja men / bara för en kort stund, vila / huvudet mot lilla skogsryggsäcken / medan man i handen håller ett / nött och gulnat kartblad … men / med vackra … kringelikrokar, / just sådana där störtsköna vägar / utan slut!?!”

Det är något speciellt med tilltalet i Byggmästars lyrik. Det byggs upp av babbliga småord och omotiverade skiljetecken, töntiga sammansättningar och hopplösa diminutiver. Det låter som ett förvuxet och förälskat barn som vill göra precis tvärtom, liksom förorättat av glädje och tjurigt av språklust. Det smittar av sig på mig, efter en stund låter jag likadan: Ja men åh vilken härlig poesipionjär vi har här!?! Får man kanske älska dig tills det lilla kritikerhjärtat slutar slå?!

De teatrala gesterna i Vagga liten vagabond påminner mig om en queer performance. Det är inga autentiska äventyrerskor som träder fram, inga verkliga blommor eller destinationer. Allt är bara lek och smek och hittepå. Det är en kitschig postromantisk show med en gudinnelik dragqueen som aldrig har hört talas om less is more.

Det är också en genuint lesbisk-feministisk dikt där begäret efter flickor sammanfaller helt med en flick­identifikation. Det finns inga tematiska eller stilistiska konflikter som hindrar subjektet och hennes kärleksobjekt från att förenas, inga hotande fäder eller falliska former. Bara en likhetsrörelse som gör det möjligt för dem att utan motstånd byta plats och smälta ihop. Dessutom: iklädda rosetter och klänningar får pojkarna också vara flickor.

Den rödgröngula trilogin är en hållning, ett sätt att vara i världen på. Det här livet är visserligen en ständig kamp mot undergång, men för en stund kan vi sväva iväg på ett litet diktmoln. Vi kan skriva en tillflyktsort där violflickor och månskenskurtisaner går armkrok, i en femininitet som är allt annat än negation. Vi kan blunda och låtsas att vi inte går under av sorg, utan av blommor. Jag skriver vi för jag känner mig inkluderad i Eva-Stina Byggmästars kärlekspoesi. Och det är det finaste man kan bli av en utopi.

Athena Farrokhzad