Noveller bakom galler

Jack Hildén läser livstidsdömde Curtis Dawkins svidande berättelser inifrån fängelset

Curtis Dawkins, livstidsfånge och författardebutant.
BOKRECENSIONER

Det är svårt att läsa Det grå hotellet utan att påverkas av verkligheten bakom fiktionen. Författaren Curtis Dawkins har fru och tre barn, en examen i litterär gestaltning och avtjänar just nu ett livstidsstraff utan chans till permission i Michigan. I samband med ett återfall testade han crack för första gången 2004. Samma kväll sköt han ihjäl en person under ett inbrott, iklädd halloween-kostym. Novellerna utspelar sig för det mesta inom väggarna på fängelset i staden med det vackra namnet Kalamazoo, Michigan.

En artikel i NY Times påpekar hur lite samtida fiktion som kommer ur amerikanska fängelser. Det sitter trots allt över två miljoner människor inspärrade. Många ägnar sig åt kreativa hantverk, om inte annat för att sysselsätta sig, och skrivkurser finns ofta tillgängligt. Inget förbjuder fångar från att få böcker publicerade. Bristen handlar delvis om etiska och kommersiella farhågor.


Utgivningen av Det grå hotellet har också bitvis kritiserats, åtminstone i USA. När man läser är det svårt att förstå varför. Mest av allt skildras tristess. Dawkins skriver roligt, rikt på detaljer och långsökta meta­forer. Gränsen till vansinne är som ett underliggande hot i språket.

Oftast är berättaren ett jag utan namn. Hans kompisar har smeknamn som Popcorn och Pepper Pie. Blicken är torrt betraktande. Snacket dem emellan är osorterat och ytligt – en karaktär konstaterar att nästan allt prat är på en ytlig nivå eftersom de flesta sedan barndomen har lärt sig att känslor är ett tecken på svaghet. Ändå kan man önska att stunderna av djup och allvar i Det grå hotellet skulle inträffa oftare.

Genom tristessen framträder fantasin som en absolut nödvändighet och överlevnadsinstinkt. Dawkins har gott om fantasi, hans karaktärer likaså. Ett inslag på fängelsets tv kan leda till labyrintiska barndomsminnen. På så sätt får fången en paus från klaustrofobin, och det har samma funktion på läsaren. En annan gång lyckas huvudpersonen träna sig till att bli osynlig för att kunna passera genom väggar. Fången har samma ID-nummer som Curtis Dawkins.


Men här finns ingen nåd. Ingen riktig dramatik. Ingen realistisk chans till frigivning, och aldrig en fråga om huruvida den intagna är skyldig. Ingen upprättelse ska ges när någon enträgen journalist/advokat börjar nysta i fallet. Fantasin är lika viktig som det riktiga livet – eftersom det sistnämnda bara pågår utanför fängelset.

Mycket snyggt väver Dawkins in hur den amerikanska samtiden liksom existerar i konstant frånvaro. Regnet slår mot rutan, på teven pratar de om en orkan som kallas Katrina. Och det faktum att vissa sitter inne av anledningar relaterade till det som just nu slår mot bland annat USA som en epidemi: Tungt missbruk som börjar med receptbelagda smärtstillande som läkarna kastar i käften på patienten. Eller en telefontjänst där fångarna kan få prata i telefon med frivilliga på utsidan.


Jaget lyssnar efter ljud som brukade vara bekanta. Diskmaskinens brummande eller en hund som skäller. För att inte tala om den enkla meningen: ”Sms fanns inte när jag åkte in”. Svindlande insikter om hur tid kan kännas när den inte gör annat än passerar.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner