Pröva dig mot Silkeberg

Foto: Marie Silkeberg - med stämgaffeln mot litteraturhistorien.
BOKRECENSIONER

Låt oss röra oss utifrån och in, från typografi till text, i Marie Silkebergs bok 23:23.

Boken är 23 x 23 centimeter, ett svårläst format. Uppslagen består av två gånger tre små notiser på prosa. Bildsidor förekommer också, bland annat kontaktkartor (inklusive den stora fotofirmans namn). Ett par mer avancerade typografiska arrangemang finns också som pekar rakt in i det konkretistiska sextiotalet. Det var längesen jag såg en så vidgången formpåverkan. Återigen närmar sig poesin bildkonsten och den avantgardistiska ljudkonsten.

Hon använder flitigt engelska fraser (ryska förekommer också). Man kan komma att tänka på den makaroniska versen, med dess mix av latin och folkspråk, som i år fyller 616. Det är enkel engelska, vår tids hjälpspråk.

Därtill skriver hon sällan fullständiga satser. Ord och fraser ställs efter varandra, staccato, och sammanhanget måste skapas hos läsaren. Det blir ett bildspel glest på konkretion och detaljer.

Texterna försöker kanske gestalta ett urbant brus som suddar ut individualitet och betydelse för att istället fokusera tecken och gester. Samtidens tragedier - Beslan och alla andra - förvandlas till markörer. Det är som att lyssna till kortvågsbandet. Eller en text-ljudkomposition.

De korta texterna kan uppfattas som stolpar till oskrivna berättelser, förstadier. Men det narrativa infinner sig sällan, inte heller de övergripande begreppen. Den här sortens språkpoesi är ofta skeptisk just mot begrepp. Den är tjurigt nominalistisk. Den framställer sig gärna som politiskt radikal men redovisar sällan övertygande den diskurs som ledde dit. Just denna radikalitet kanske inte kan spåras hos Marie Silkeberg annat än i en vagt feministisk variant.

Detta är en allvarlig bok på gränsen till tråkighet. Gammelkonkretisterna hade åtminstone humor även om den var lite gubbstruttig.

Marie Silkeberg sätter sin stämgaffel mot litteraturhistorien för att få ton, och 23 x 23 har vad som brukar kallas verkshöjd. Andra har bättre receptorer för den här sortens dikt än jag som förhåller mig milt skeptisk när poesin inte i sin grundimpuls vill kommunicera. Men jag ger här till sist ett exempel på Marie Silkebergs munart för att var och en ska kunna pröva sig mot den:

"Flagorna, de frusna tunna skivorna. Second circle. Second coming. Strök över örngottet. Den öppna boken. Sennaja plosjtjad. Seendets smärta. Ögonens. Utåt, utåt. A strange nameless" - utan punkt.

Lyrik

Magnus Ringgren ([email protected])