Blå tåget tar avsked med en bok (kanske)

BOKRECENSIONER

Musiksverige har aldrig gillat Blå tåget, konstateras i en av texterna i nyutkomna I tidens rififi: historier om Blå tåget (Norstedts), skriven av de tre av bandmedlemmarna Tore Berger, Leif Nylén och Torkel Rasmusson. När Mikael Wiehe intervjuades i SVT-dokumentären Progg berättade han att han tyckte Blå tågets första skiva lät ”för jävligt”: ”De kunde ju för fan inte spela”. Men han erkände att han med åren insett att det fanns en känsla i både text och musik hos Blå tåget, som gjorde att de var mer banbrytande än Hoola Bandoola.

Blå tåget började som ett avantgardistiskt konstnärskollektiv, mer som en parodi på ett popband än ett verkligt popband. Att de var en politisk musikgrupp med syfte att förändra världen torde vara uppenbart. Men i boken försöker tyvärr bandmedlemmarna  i likhet med många av sina generationskamrater tona ner sitt politiska engagemang.

Efter 25 års uppehåll återkom Blå tåget helt plötsligt 1999 med skivan Moderna material, och senare I tidens rififi (2004) som fått ge namn åt den nya boken. Både skivorna var väl helt okej men de saknade fyndigheten och originaliteten från förr.

Med den nya boken verkar bandet ta definitivt avsked. Men man ska förstås aldrig säga aldrig. Den första gången Blå tåget lades ned var 1974.

Kalle Holmqvist