Hem till bruket

Jack Hildén om ett porträtt av stad och land som känns i hela kroppen

Foto: BILD: MATS JONSSON
Tecknaren Mats Jonssons bok ”Nya Norrland” blir till en bildningshistoria om fördelningspolitik mellan stad och landsbygd.
BOKRECENSIONER

Springsteen har berättat hur han en period av sitt liv låg sömnlös om nätterna, och därför satte sig i bilen, körde ”planlöst” runt på vägarna tills han fann sig själv utanför huset där han växte upp. Det är en berättelse som innehåller ensamhet och en längtan tillbaka till barndomen, men ingen frisk människa vill ju göra en Benjamin Button-resa och faktiskt bli yngre. Nej, en sådan längtan handlar givetvis om känslor som gått förlorade – tillhörighet, helhet, sammanhang. 

Och jag skulle tro att en sådan längtan är vanligare när man befinner sig i medelåldern, som Mats Jonsson gör i Nya Norrland. På så sätt liknar Mats Jonssons resa så många andras, oavsett om de är födda i Skopje eller Stockholms innerstad. Det är dock en serieroman som övertygande förklär den banala hemlängtan till en bildningshistoria om fördelningspolitik mellan stad och landsbygd.

Mats går runt i Hägersten och svär över allt vad gentrifiering innebär. Han försöker att inte vara för pessimistisk inför framtiden, men kan inte låta bli.

Hans familj kom till Bollstabruk 1974, då en befolknings- och affärsboom som varat i några årtionden precis var på väg att ebba ut. När han nu besöker orten ser den ut som man förväntar sig, jag behöver knappt måla upp bilden: Inga ungdomar stannar, butiker står övergivna, i princip all gemensam verksamhet är nedlagd utom det gigantiska sågverket.


Genom en rad kapitel, ofta vitt skilda i ton och innehåll, tecknar Jonsson ett porträtt av Ångermanland och Stockholm, nu och då. En spretig, visuell genomgång som känns i hela kroppen.

Förvånansvärt många anmärker på Mats Jonssons ”fula”, naivistiska stil. Själv tycker jag den tillför en genuinitet som är genomgående i hans böcker, dessutom bidrar den till mycket av komiken. De små förklarande pekpilarna där det står typ ”Gammal motorsåg” är väldigt roliga. Pekpilarna behövs också på grund av Nya Norrlands extrema detaljrikedom och omfång.

Stundtals finns det så mycket som Jonsson vill berätta, att det helt enkelt inte lämpar sig i serieformat, utan vore mer passande i en essä. Detta gäller exempelvis intervjuerna med allt ifrån kommunalpolitiker till boende i Bollstabruk. Men skulle läsarna av denna serie läsa den essän? Förmodligen inte.

Invändningen rymmer också Jonssons självbiografiska stil som är hans signum. Risken blir att kravet på absolut verklighetsframställning skymmer en historia som ibland skulle tjäna på att rensas från förklaringar, utvikningar och namn på sushiställen.

Det verkar som att man på förlaget resonerat: Jo, det blir jävligt tungt, men det här är en historia som ska berättas, helt enkelt eftersom den är viktig. Och det är den ju ofta. Det positiva med detaljrikedomen är ett rikt och beundransvärt projekt. 

Stundtals träffar också det maniskt självbiografiska helt rätt, och uppnår därigenom den allmängiltighet jag föreställer mig att man alltid eftersträvar. När Mats berättar om sin barndomskompis Tim, en intelligent, småkriminell, rasistisk skolkompis som blir ingången till Mats kulturella uppvaknande är det så nära Knausgård man kan komma. Igenkänningen är hundraprocentig, trots att jag inte vuxit upp i Bollstabruk och inte känner Tim.


På tal om igenkänning. Mats Jonsson gör aldrig någon hemlighet av sin egen löjlighet. Självironin lyser på varje sida. Ofta är det roligt. Om inte annat ärligt och mänskligt.

Det hindrar inte att man som läsare kan känna fyra ord formuleras inför hans ideologiska tveksamheter kring att bo nära Konstfack: Vem. Fan. Bryr. Sig. Att känna skuld inför att leva gott börjar redan bli ett ganska genomtröskat ämne i samtida kultur. Föraktet inför storstadsborna blir då också något missriktat, vilket förtar en del av bokens poäng trots att det ska reflektera Mats egen kluvenhet.

Den Kafka-artade delen när Mats deltar i sin bostadsrättsförenings styrelse, eller tillvaron på förlaget Galago där det twittras på lunchrasten har sina punchlines. Men när han tvingar sina patetiska rödvinsvänsterprotester på den stackars genomglada dottern Ellen, är det bara som att den hycklande cirkeln sluts. Dagen ska nog komma när också Ellen gör bostadskarriär i Stockholm eller Berlin.

FAKTA

SERIEROMAN

»  Nya Norrland

Mats Jonsson

Galago