Poesi på dödens språk

Evige Nobelpriskandidaten Ko Un i rikt urval

Foto: Atlantis Förlag
Ko Un, född 1933.
BOKRECENSIONER

All världens scener fylls numera av koreanska musiker som arbetar i den västerländska konstmusikens tradition. Det hörs inte att de är ”asiater”. Korea kanske inte befinner sig utanför vår egen kulturkrets längre även om våra kunskaper om landet är dåliga.

Ko Un, landets främste författare och ständig Nobelpriskandidat, är ingen ”exotisk” poet. Han skriver nära de kinesiska och japanska traditioner som är välkända hos oss sedan mer än hundra år. Vi behöver inte tvinga in honom i något av våra egna önskemönster, till exempel det postkoloniala, för att kunna läsa och uppskatta honom. Hans enkelhet är monumental.

Ko Un är lika flitig som mångsidig och bra. Han föddes 1933, led hårt under Koreakriget och blev buddhistmunk. När han lämnade templet blev han aktivist och satt flera gånger i fängelse innan Sydkorea demokratiserades. Hans språk var förbjudet under den japanska ockupationen, och han kallar det ”dödens språk”.

Han har sannerligen gjort sitt för att återupprätta det. Han har fyra självmordsförsök bakom sig. Ändå finns det ljust vardagliga drag i hans poesi. Världen är vacker men har en svärta i sin mitt som kallas ”jag”. Alla människor är värda respekt vilket han visat i det nästan mytiska projekt där han skrivit en dikt om varenda människa han mött i sitt liv.

På svenska finns ett par diktböcker (omöjliga att hitta på antikvariaten) samt den massiva romanen Ung pilgrim. Nu kommer ett nytt stort dikturval under titeln Vit fjäril i tolkning av Sun-Kyoung Choi.

Det är en rik och läsvärd bok, men den lider av att den inte har någon introduktion till författarskapet. Den vita fjärilen fladdrar mot en suddig bakgrund. Den kom för sent, men Leonidas Aretakis stora intervju med Ko Un i DN kunde ha fungerat fint som förord. Lite stumma kan texter bli om de inte får sitt historiska och kulturella sammanhang.

Ko Un kan ibland vara en idylliker av rang – kycklingar och barn och gräsänder. Men han tvekar aldrig inför att välja just enkelheten. Den blir aldrig konvention. I skalans andra ände finns den rena svartsynen: ”länge leve den heliga förgängligheten” – buddhistiska drag dröjer sig kvar från munktiden. ”Släpp taget / om det du kämpat för i trettio långa år / även om rättvisan / släpp taget”. Svärtan kan också gälla politiken för en gammal rättighetsaktivist. Ko Uns obändiga livsmod är så rymligt att det kan innehålla också sin motsats. Kräv aldrig renlärighet av poesin!

Den subjektslösa naturpoesin hör hemma i den buddhistiska traditionen. Den som gillar haikus känner igen sig hos Ko Un. Men ett jag mellan lycka och betryck ställer sig oftast mellan natur och dikt. Det finns någon som noterar intrycken, de svävar inte fritt. De får långsamt en livsbakgrund som är Ko Uns egen men också den koreanska historien. Uppe i norr löper en dödlig demarkationslinje mellan två stater som borde varit en. Den kommer inte så ofta på tal, men den är en tragisk horisont för dikterna att spela mot.

Ko Un flackar runt i livet, han böjer sitt huvud inför alla tiders himlar. Och det enda han kan göra är att skriva, skriva. Det är gott nog.

FAKTA

Poesi

Vit fjäril

Ko Un

Tolkning av Sun-Kyoung Choi

Atlantis