En lite för sanningsenlig släktsaga

Pia Bergström om ”Kidnappningen” av Anna Schultze

Foto: Hans Alm
Anna Schulze (född 1968) skriver om sin egen familj.
BOKRECENSIONER

”Han var en person som behövde ett enormt mått av rymd mellan sig själv och andra männi­skor”, skriver Anna Schulze om sin far Roland som dog när hon bara var 16. Avståndet och saknaden har fått henne att forska i hans släkts historia flera generationer bakåt för att försöka förstå vem han egentligen var. Och hur hon själv påverkats av den där enorma rymden.

I Bibeln hämnas Herren föräldrarnas gärningar intill tredje och fjärde led. I Schulzes Kidnappningen – en släktberättelse får vi se in i en gediget borgerlig Stockholmsfamiljs onda arv och särskilda smärta.

Det handlar om sträng tuktan av barn, om kvinnor som tiger och lyder mot att de får shoppa flotta kläder och inreda ståndsmässigt, om förmögenheter som byggs upp och ärvs och inte får förslösas, om sommarvillor på Värmdö och hyresfastigheter på Östermalm, om den ständiga skräcken för att alla pengarna ska ryka och man ska tappa anseendet och inte kunna uppehålla den livsstil som förväntas.

Schulze kämpar med ett stort autentiskt material. Hon läser om pappans efterlämnade gamla papper och brev som hon hittar i den lilla cigarettrökdoftande lägenhet hon får överta efter hans död. Hon redogör för sorterandet och kopierandet och hur hon sätter in allt i pärmar och sen träffar kusinerna, och får ännu fler gamla brev. Hur hittar man orsak och verkan i krångliga gulnade partsinlagor skrivna av för länge sen döda?

Det är som om ansvaret för att bli släktkrönikör tynger henne från början. Berättelsen blir onödigt omständlig. Mest spännande är den dramatiska kidnappningen. Själva ”grundhistorien” som hon kallar den, som hon också ser som sin egen grundhistoria, enligt den psykoanalytiska mallen, eller Bibelns – båda förklaringsmodellerna är ju eniga om arvssynden.

Efter en bitter vårdnadstvist mellan farföräldrarna, kommendörkapten Harald Schulze och hans svårtämjda, halvgalna exhustru Daisy, kidnappas Roland, då elva år, av mamman som flyr med sonen till Europa.

Det är åren före andra världskriget, Daisy gillar nöjen och societetsliv och Roland lämnas långa tider i andra familjers vård. Han går inte i skolan och ”förvildas” enligt den resoluta mormodern i Sverige som till slut ändå hittar honom, avmagrad av för lite mat men vid gott mod. 

Med tiden blir han chefspsykolog på Socialstyrelsen.

Något fattas i Kidnappningen, en annan strukturidé kanske, lite mer ansvarslöst, schvungfullt ljug. Jag tror att fler gestaltade, levandegjorda partier hade fått det svala, precisa återberättandet att lyfta till något som handlat om fler familjer än just hennes egen.

FAKTA

ROMAN

» Kidnappningen – en släktberättelse

Anna Schulze

Wahlström & Widstrand