Vandring i dödsriket

Inga-Lina Lindqvist läser en prövande roman som bär hopp

Foto: LISA IRVALL
Elin Boardy (född 1979).
BOKRECENSIONER

Europa fragmenteras och förenas om vartannat. Från medeltidens små furstendömen till nationalstater. Från öst och väst till en europeisk union. Kommer den att sönderfalla? Är provinsen vårt nya mått?

Elin Boardys nya roman Tiden är inte än är en resa längs kanterna på Europas sår, med verklighetstrogen dekor.

En människa ger sig av från Sverige som är härjat av digerdöden. 1300-talet skrivs fram med kroppens alla sinnen. Hon kommer att längs vägen vara omväxlande man och kvinna och hon kommer att passera norra Europas smärtpunkter: polska Oswiecim, tyska Köln, tjeckiska Prag.

Som en Orfeus vandrar hon genom döds­riket och sjunger med överjordiskt vacker röst, samlar allmosor, livnär sig på kornbröd och öl. Hon är en sorgbärare.

Människan följs av en blick och en röst. Vi vet inte vem blicken och rösten tillhör, men de är allvetande och finns utanför tiden. Rösten berättar om vad som kommer att hända i framtiden, på andra sidan digerdöden. Farsoter värre än de svarta bölderna kommer att drabba Europa, ända in i vår tid.


Elin Boardy är en lågmäld författare. Hon arbetar med lugna och en aning ytliga, svepande meningar. Tankar formuleras ofta som frågor, prövande, försiktiga. Människan som rör sig från stad till stad och liksom sömlöst flyter mellan kvinna och man berör alla som hon möter, men blir inte själv synbart berörd förrän alldeles i slutet, på gränsen mellan utmattning och nödvändighet.

Persongalleriet är myllrande som en medeltida marknad. Gycklare, skarprättare, kloka gummor, munkar, legoknektar. Boardy är skicklig på att bygga upp suggestiv scenografi, men inget tillåts att vara längre än några få boksidor. Sedan river författaren ner dekoren för att genast bygga upp ny, på ny plats.


Mittenpartiet blir tyvärr en aning monotont på grund av allt detta rivande och byggande. Symboltyngda händelser passerar alltför fort och schematiskt. Men mot slutet återvänder den meditativa stämningen som egentligen är romanens livsluft.

Orfeus sjunger med en röst som är för ljus för en man men för mörk för en kvinna. I dödsriket söker han inte efter sin älskade. Han söker efter döden själv. Som all mänsklig strävan är även denna förgäves.

Slutet av romanen bär på ett europeiskt och feministiskt hopp. Människan återtar sitt namn och följer en ny och oprövad väg.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner

Medeltiden

Europa