Språkresan

Claes Wahlin om hur Theodor Kallifatides knäckte skrivkrampen – med rena grekiskan

Foto: CAROLINE ANDERSSON
Theodor Kallifatides (född 1938 på Peloponnesos) återvänder till Grekland och modersmålet under arbetet med nya boken.
BOKRECENSIONER

När Theodor Kallifatides gör en resa till sin födelseby Molai med anledning av att man namngett en skola efter honom, har han lite svårt att hitta hotellet som han är inbokad på. Han frågar en äldre dam om vägen och får en minnesvärd anvisning: ”Fortsätt tills vägen tar slut och sedan rakt fram”.

Den riktningsvisaren är vad den nu utkomna essän Ännu ett liv handlar om, fast i metaforisk bemärkelse. Efter sin förra roman, Med sina läppars svalka, fick Kallifatides för första gången någonsin skrivkramp. Han ger upp sitt arbetsrum, men försöker ändå skriva. Det går inte.

Essän inleds med att han stöter på Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman, som kommer med det befängda uttalandet att författare (”folk”, är det ord Wiman tydligen använder) över sjuttiofem inte borde skriva. Det är tack och lov inget som Kallifatides tar på allvar. Han framhärdar.


Essän skildrar hans skrivkramp, men också en tid och ett Stockholm som har förändrats i så många avseenden under hans levnad att frågan uppstår hos läsaren om här finns ett samband. Ett hårdare samhällsklimat, en närmast allomfattande materialism och naturligtvis ett politiskt klimat som innehåller röster som bara för några decennier sedan var en försvinnande minoritet.

Hans gamla vänner dör, den ena efter den andra, både i Sverige och Grekland. Och språket, det svenska, verkar ligga stumt, dött för honom. Han minns frågan han ställde sig själv när var tjugofem: Hur ska jag leva mitt liv? Hans svar då var ”Åk bort”, vilket han gjorde. När han femtio år senare ställer sig samma fråga, så blir svaret ”Åk tillbaka”. Han gör det.

Väl i Grekland försöker han sig på något han inte har gjort under sin tid i Sverige, att skriva på grekiska, modersmålet. ”Jag kände redan efter första ordet en ofattbar sötma i min mun, som om jag hade ätit honung. Sötma och lättnad.”


För den litterärt bevandrade, och Kallifatides är en sådan, finns här en lång historia. Sedan sekler tillbaka har biets flit ställts mot spindelns. Biet samlar det bästa från blommor och producerar sötma, sweetness and light, spindeln spinner sina nät av sin egen avföring, en självtillräcklighet som bara kan resultera i en narcissistisk stank.

Kallifatides har som den gode författaren lyssnat, iakttagit och reflekterat. Det är som om det nu i det sura Sverige inte finns tillräckligt med blommor att samla nektar från. Med grekiskan, upptäcker han, skriver han inte. Han talar. ”Det ena ordet fogade sig till det andra som små syskon”, kursiverar han.

När han sedan försöker översätta grekiskan till svenska – och det är den essän vi läser – så upptäcker han hur mycket han måste ändra. Det är olika världar, språken rinner på olika sätt.


Vi har här alltså en text som saknar den grekiska sötman. Med tanke på hur elegant svenskan flyter, måste den grekiska urtexten både rinna, porla och smaka som honung på ett sätt som vi knappt kan ana. Tanken slår mig att kanske borde ingen skriva som är under sjuttiofem. Kallifatides fortsatte tills vägen tog slut och går nu rakt fram.

FAKTA

ESSÄ

» Ännu ett liv

Theodor Kallifatides

Albert Bonniers förlag