”Åttonde landet” flödar av juninattsljus

Jila Mossaeds poesi är befriande lätt – även för de ovana

Av: Petter Lindgren

Publicerad:
Jila Mossaed (född 1948) fick Aftonbladets litteraturpris 2015 för diktsamlingen ”Jag föder rådjuret”.
Foto: Eva Bergström
Jila Mossaed (född 1948) fick Aftonbladets litteraturpris 2015 för diktsamlingen ”Jag föder rådjuret”.

Bruno K Öijer har vid något tillfälle sagt sig vilja skriva dikter så rena att en förstaklassare ska kunna ta dem till sig. Det är en fin ambition, och nog kan också den med Öijer befryndade Jila Mossaed sägas sträva mot en liknande fulländning.

I Åttonde landet, Mossaeds åttonde diktsamling på svenska efter debuten med Månen och den eviga kon (1997), är dikterna klädsamt sparsmakade och ofta så korta att de låter sig omslutas av ett enda ögonkast. Stilen är avslappnad och självklar, och varsamt men klangfullt omfamnas de bilder som råkar ha vägarna förbi.

Det kan röra sig om rent konkreta saker, som några solrosor som ”vänder sig mot ljuset / tillgivna / tysta” eller om en resväska ”som väntat länge / i våndans hörn”, men också om motiv som drar mot drömmen eller det mytologiska: ”Några gråtande kvinnor / springer mot älven / med runda speglar på sina huvuden / Tömmer speglarnas innehåll i vattnet”.


Liksom hos Öijer finns här en numera smått ovanlig tillit till poesins visuella bärkraft, och i Åttonde landet målas ofta en scen upp inför läsarens blick, dikterna håller fram något eller kombinerar olika bildelement, utan att grufsa något särskilt om saken. Det är befriande, och gör, inbillar jag mig, boken lätt att ta till sig även för poesiovana.

I sina tre föregående samlingar, Ett ljud som bara jag kan (2012), Jag föder råddjuret (2015) och Vad jag saknades här (2018) synliggjorde Mossaed, född i Teheran men bosatt i Sverige sedan 1986, det skuggliv och den identitetsförlust som kan följa på en tillvaro i exil.

Av och till söker sig också den nya boken till denna smärtsamma låga, men inte sällan finns i de nya dikterna också något ljust och visaktigt som ibland får mig att tänka på den där tyllgardinen som fladdrar till i Mats Paulsons söndertröskade Det går en vind över vindens ängar.


”Åttonde landet” flödar av juninattsljus, här finns några äppelträd och en eller annan asp, ett fönster, ett jag och inte minst ett du som tycks lika efterlängtat som avlägset.

För den kärlekskranke låter sig boken utan problem läsas som en lägesrapport från förälskelsens undantagstillstånd, men för den som är lagd åt det mystiska finns här samtidigt ett romantiskt mörker ekande av persiska föregångare som Hafez eller Rumi, liksom en i bästa mening gränslös metafysisk passion.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.