Hans dagbok skildrade förtrycket vecka för vecka

Två böcker om nazismens brott – medlöparna och offren

avCarsten Palmær

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: TT
En nazist står utanför en judisk butik med plakat som uppmanar folk att inte handla hos judar. I dag är det 75 år sedan koncentrationslägret i Auschwitz befriades, vilket uppmärksammas med den internationella minnesdagen för förintelsens offer.

Den här recensionen kan inte bli annat än orättvis.

Två historieböcker: Medlöparna av den franska journalisten Géraldine Schwarz och Intill slutet vill jag vittna, en nyutgåva av en modern klassiker: Victor Klemperers dagbok från Hitlertidens Dresden.

De medlöpare Schwarz vill berätta om är medlemmar av hennes egen familj. Den tyske farfadern var en småhandlare som gjorde bra affärer under Tredje riket och ännu bättre på svarta börsen efter kriget. Morfar var fransman, gendarm i tjänst hos Vichyregimen som 1940-44 samarbetade med de tyska ockupanterna. Båda fullkomligt normala, aktningsvärda medborgare i Västeuropa före Stalingrad.

Farfar Schwarz var visserligen av karriärskäl medlem av nazistpartiet men totalt politiskt ointresserad och aldrig soldat. När Tysklands judar tvingades göra sig av med all egendom fick han möjlighet att köpa både en liten firma i oljebranschen och ett salongsmöblemang. Den judiska familjen som sålt sitt oljeföretag till underpris försvann i Förintelsen. Géraldine Schwarz följer dess medlemmar på flykt genom Europa och försöker leva sig in i deras känslor, välment men lite kladdigt.


Victor Klemperer, döpt jude och avskedad professor, levde i tolv år under det nazistiska styret. Att han trots allt överlevde kriget har med Hitlerregimens snåriga regelverk att göra: Klemperer hade gått ut som frivillig i första världskriget och hans hustru var kristen. Detta gjorde att han fick en något bättre behandling än andra judar. Åtminstone fram till 1942 var ju Nazityskland en sorts parodi på en formell rättsstat, där de besinningslösa förföljelserna hade formen av administrativa beslut, fattade i laga ordning och verkställda av samvetsgranna tjänstemän.

Géraldine Schwarz bok heter i franskt original Les Amnésiques. Översatt blir det ungefär ”De som lider av minnesförlust”. Den europeiska minnesförlusten var emellertid inte något oförskyllt lidande utan ett i högsta grad medvetet projekt, vilket Schwarz förtjänstfullt beskriver.

Den västtyska statsapparaten dominerades av nödtorftigt omskolade nazister, för att inte tala om militären och de domstolar som hade att ta ställning till brott begångna under Tredje riket. Tyska civila kunde å sin sida dra sig till minnes hur de fått lida under brittiska och amerikanska bombningar och ryska plundringar och våldtäkter. Och själva hade de aldrig varit antisemiter.


De franska medlöparna – enligt Schwarz mellan 66 och 98 procent av statstjänstemännen – såg sig själva som medborgare som tagit ansvar och försökt få samhället att fungera, sedan de som ville fortsätta motståndet flytt landet eller låg och tryckte i skogen. Även om Frankrike ockuperats av främmande makt så måste någon se till att det finns bröd i butikerna, spårvagnar på gatorna, medicin på sjukhusen och vatten i ledningarna. Ransoneringskort ska delas ut och tjuvar och svartabörshandlare hållas efter. Och hur mycket värre skulle det inte ha blivit om ockupationsmakten hade fått ta hand om det hela?

Géraldine Schwarz familjehistoria räcker inte till en hel bok, så hon har intervjuat släktingar och bekanta om vad de upplevde under kriget. Hon har läst många böcker och funderat en hel del över 80 år av europeisk historia. Men det kan inte hjälpas: Bredvid Klemperers detaljrika, konstlöst skrivna dagbok framstår Medlöparna som en historiebok för gymnasiet, utformad enligt någon av EU-parlamentet godkänd läroplan.


Victor Klemperer hade fört dagbok i många år. När förtrycket mot judarna samtidigt blev allt brutalare och allt småaktigare blev han besatt av att skriva ner vad han såg och vad han hörde: ”Det är inte fråga om de stora sakerna utan om vardagens tyranni som blir bortglömt. Tusen myggbett är värre än ett slag i huvudet. Jag iakttar och noterar myggbetten.”

Den Victor Klemperer läsaren möter när dagboken börjar 1933 är en knarrig professor i femtioårsåldern, upptagen med akademiska intriger och penningbekymmer, som lever i ett barnlöst äktenskap. Hans hustru är konsertpianist, nervös och sjuklig.

Läsaren vet att makarna Klemperer faktiskt överlevde kriget. Ändå är bokens 865 sidor spännande som en kriminalroman

Liberalen Klemperer tycker intensivt illa om sionister och kommunistsympatisörer i sin bekantskapskrets. Han är tysk, det är nazisterna som är otyska: ”Anden avgör, inte blodet.” Men steg för steg skärps förtrycket. Han mister sin professur, tvingas sälja makarnas hus och skrota bilen. Radion och tidningarna vräker ut antisemitisk propaganda medan de hoppfulla ryktena surrar på gatorna: ”Regimen kommer inte att sitta kvar över jul. Hitler har blivit skjuten i magen av en general. Sjukhusen är fulla av femtonåriga flickor från Bund Deutscher Mädel som smittats av gonorré. Goebbels mor går klädd i svart och ber för sin förlorade son.”

Alla viskar, alla klagar – bagarfrun, slaktaren, bilmekanikern – och alla lyder. Ju mer man avskyr regimen, desto mer benägen är man att lyda – ungefär som nutida europeiska statsmän som har att ta ställning till det senaste direktivet från Donald Trump.


Klemperers försöker emigrera. Inget land vill ta emot dem. När kriget bryter ut 1939 är det judarna som får skulden. Victor Klemperer fortsätter att i sin hemliga dagbok beskriva hunger, kyla, tvångsarbete och rädsla. Om Gestapo skulle hitta dagboken betyder det dödsstraff.

Judar får inte besöka bio, teater eller konserter. Det är förbjudet att åka buss och utegångsförbud på kvällarna. Förbjudet att inneha skrivmaskin eller radio. Förbjudet att ha husdjur. Förbjudet att låna böcker på bibliotek och att prenumerera på tidningar, vilket plågar Klemperer: ”Jag mår illa varje gång jag läser i tidningen, men spänningen är för stor nu, man måste åtminstone veta vad som ljugs.”

Läsaren vet att makarna Klemperer faktiskt överlevde kriget. Ändå är bokens 865 sidor spännande som en kriminalroman. För det som gestaltas inför läsarens ögon är något mer än ett vittnesmål. Många av Dresdens judar deporteras, andra dödas i fängelset. Några överdoserar sömntabletter eller sticker huvudet i gasugnen, andra tycks finna sig i att grannfrun avrättas: ”Hon får skylla sig själv, gick över gatan utan stjärna på kappan”.


Men den grinige, lite hypokondriske gamle akademikern Victor Klemperer förvandlas under det livsfarliga uppdrag han givit sig själv. Det innehållslösa livet som offer ger han ett innehåll. Genom att envist fästa på papper alla förödmjukelser och övergrepp – men också de många små bevisen på hygglighet och moraliskt mod – så tar han dag för dag tillbaka precis den mänskliga värdighet som nazisterna bestulit honom på.

Stora, svepande analyser av historiska skeden har sitt värde, antar jag. Fantasi och inlevelseförmåga är inte att förakta. Som väluppfostrad EU-medborgare upprörs Géraldine Schwarz i efterhand över sina tyska och franska landsmäns brist på moraliskt mod och medlidande.

Den som läst Victor Klemperers dagbok möter det nazistiska förtrycket vecka för vecka, timme för timme och får möjlighet att förstå hur det kunde hända. Och – kanske – vad som ska till för att det inte ska hända igen, med andra förtecken.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM