Rysk terror satte skräck i svenskarna

Carsten Palmær läser historien om 1719 års härjningar

avCarsten Palmær

BOKRECENSIONER

Foto: Bild ur Gunnar Linds BRÄNDA HEMMAN
Målning av Ferdinand Victor Perrot som föreställer slaget vid Ledsund på Åland 1720.

– Vad ska vi göra? Militärt är de besegrade men de jävlarna vägrar att förhandla om fred!
– Vi kan invadera dem! Ockupera hela landet!
– För dyrt. Och så går det åt för mycket folk.
– Skjuta hela deras flotta i sank?
– Riskabelt. Tänk om de skjuter till­baka?
– Jag har en idé.
– Låt höra!
– Om vi tar och terroriserar deras civilbefolkning i stället, samtidigt som vi förklarar att det bara beror på att vi vill ha fred? Då kanske civilisterna blir förbannade på sin egen regering och störtar den …
– Genialt!
– Lysande!
– Bravo! Sätt igång!


Jag vet inte om det var så här snacket gick när tsar Peter den store och hans amiraler förberedde det så kallade skärgårdskriget sommaren 1719. Men den 11 juli tändes vårdkasarna längs Roslagskusten. En rysk flotta på 200 skepp och 20 000 sjömän och kosacker var på väg in i Stockholms skärgård.

Det var ingen formidabel fiende de mötte. Det svenska kriget mot Ryssland hade varit förlorat sedan katastrofen vid Poltava tio år tidigare. Hela Finland – på den tiden en del av Sverige – var ockuperat av ryssarna. En tredjedel av den manliga befolkningen hade gått åt i kriget och i november 1718 hade konungen själv, Karl XII, stupat i Norge.

Den svenska flottan var dåligt rustad för att möta angreppet. Några pengar till att bygga nya krigsfartyg fanns inte. Efter Karl XII:s död hade nämligen hans svåger, den blivande kung Fredrik I, delat ut krigskassan till de högre officerarna i utbyte mot att de stödde hans anspråk på tronen.


Som bäst kunde Sverige skrapa ihop 8 000 soldater för att möta 20 000 ryssar. Befälhavaren, viceamiral Taube, bedömde att det var för farligt att sprida trupp­erna i skärgården. De behövdes för att försvara själva huvudstaden – vilket de också gjorde i slaget vid Baggensstäket den 13 augusti.

Men innan dess hade besättningarna på de ryska galärerna härjat den svenska ostkusten från Gävle i norr till Norrköping i söder.

Sommaren 1719 var torr och varm och de gamla trästugorna brann som fnöske. Plikttroget och disciplinerat gick soldaterna från gård till gård. De skar sönder näten, slog sönder spisar och plogar och brände bryggor, ekor, lador och gärdsgårdar. Boskapen slaktades på plats eller fördes levande ombord på galärerna. 

Foto: Ur Gunnar Linds BRÄNDA HEMMAN
Detalj ur Carl Gripenhielms skärgårdskarta, Krigsarkivet.

Ryssarna hade order att inte skada civilbefolkningen fysiskt och att lämna kyrkorna i fred. På kyrkportarna spikades anslag upp som förkunnade att härjningarna berodde på att svenskarna inte ville förhandla. 

Det var ingen ogrundad anklagelse: Peter den store var redo att sluta fred och lämna tillbaka Finland till Sverige. Samtidigt ville tsaren behålla Estland, så att svenskarna inte kunde spärra Finska viken och isolera Rysslands nya huvudstad Sankt Petersburg. 


Svenskarna gjorde sitt bästa för att förhala förhandlingarna. De satte allt sitt hopp till en allians med England, Preussen, Hannover och Österrike som skulle tvinga ryssarna att låta den svenska stormakten fortsätta att dominera norra Östersjön. Så blev det inte.

På många skärgårdsöar kan man fortfarande peka ut ”ryssugnar” en enkel stenkonstruktion som soldaterna ska ha använt för att baka bröd. Det finns också en hel del skrönor, likalydande fastän förlagda till olika öar: dels historien om hur kvinnor och barn skrämde ryssarna på flykten genom att skramla med kastrulllock och måla stockar svarta så att de påminde om kanoner. En annan ofta återkommande berättelse handlar om hur ryssar skonat en viss gård sedan de bjudits på mat och brännvin.

På Svartlöga sades det att en öbo hade avlossat sin sälbössa och fällt sex ryssar med ett enda skott.

Båda legenderna bygger på önske­tänkande, liksom berättelsen om hur svenskarna på Ilsholmen utanför Norrtälje skulle ha sänkt så många galärer och dräpt så många ryssar att man kunde gå torrskodd över ett tvåhundra meter brett sund. På Svartlöga sades det att en öbo hade avlossat sin sälbössa och fällt sex ryssar med ett enda skott. I själva verket tycks båda sidor ha undvikit en militär uppgörelse medan brandröken stod tjock över öar och skär. 


Lagom till trehundraårsminnet kommer Gunnar Lind ut med en tjock bok om 1719 års härjningar (de upprepades under de följande somrarna tills fred slöts i Nystad 1721). Brända hemman berättar detaljerat om galärflottans framfart från Norrtälje till Möja. Härjningarna i Stockholms södra skärgård ämnar Lind behandla i en kommande bok. 

Berättelsen om hur ryssarna bränner gård efter gård på ö efter ö blir ganska
enformig men Lind fyller på med massor av fakta om skärgårdens historia ända ifrån medeltiden: om lotsning, säljakt och utskärsfiske, om torpare, odalbönder och högadliga godsherrar som aldrig satte sin fot på de öar de ägde.


Om tsar Peter trodde att den svenska civilbefolkningen skulle lägga skulden för de ryska härjningarna på sin egen regering så högg han i sten. I stället bidrog terrorn i skärgården till en djupt rotad rysskräck som håller i sig än i dag.

Övertygelsen om att terror mot civila är ett bra sätt att störta dessas makthavare har stått sig genom århundraden av bombkrig och sanktioner (analyserat av Sven Lindqvist i boken Nu dog du från 1999). Man kan tycka att erfarenheten borde ha lärt militären att enkelt folk har en tendens att misstro alla som försöker övertyga dem om sina fredliga avsikter genom att svälta ut dem och bränna ner deras hus. 

Men det förefaller vara svårt att motstå en strategi som gör att en anfallande stat varken riskerar sitt eget territorium eller sina soldaters liv.

ARTIKELN HANDLAR OM

Historia

Ryssland

Sverige

Bränder

1700-talet