En ensidigt vinklad genusattack

Vissa studier överdrivs medan annan forskning skjuts åt sidan när tesen ska drivas hem

Av: Olle Folke

Publicerad:
Uppdaterad:
Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi, aktuella med ”Genusdoktrinen”.
Foto: Fri tanke
Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi, aktuella med ”Genusdoktrinen”.

I ”Genusdoktrinen” menar Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn att ”en revolution sveper genom våra universitet. Den kallas jämställdhetsintegrering och används som täckmantel för en radikal och djupgående process.” Revolutionen drivs på av genusvetare som försöker åstadkomma politisk förändring genom att bland annat ge en ensidig och vinklad forskningsbild.

Argumentet om hur ”genusdoktrinen” fungerar och har tagit allt större plats på universiteten bygger på en blandning av Anna-Karin Wyndhamns berättelser om sina upplevelser från nationella sekretariatet för genusvetenskap, dokumentstudier, intervjuer och forskningsartiklar.

Tyvärr bygger denna slutsats på ett vinklat axplock av studier, vars slutsatser också överdrivs

Bokens argument hade antagligen varit mer effektivt om författarna inte själva begagnat sig av en ensidigt vinklad bild av forskningen. Ett tydligt exempel är -lägesbeskrivningen av jämställdheten inom akademin.

Här menar ”Genusdoktrinen” att det historiskt sett funnits jämställdhetsproblem, men att det i dag snarare är kvinnor som gynnas på männens bekostnad. Tyvärr bygger denna slutsats på ett vinklat axplock av studier, vars slutsatser också överdrivs.

Ta tre av nyckelreferenserna. Boken hävdar att en studie av Wendy M. Williams och Stephen J. Ceci dokumenterat att ”en kvinna hade dubbelt så stor sannolikhet att bli fast anställd som professor som en lika kvalificerad man” vid ”873 fakulteter utspridda på 371 universitet i 50 delstater”.

Denna studie gällde dock inte alls anställningar, utan utgjordes av en enkät i vilken 873 forskare vid 371 universitet fick göra ett hypotetiskt val mellan fiktiva jobbkandidater för en meriteringsanställning direkt efter disputation (en så kallad tenure-track-tjänst).

I samma stycke hävdas att ”ju lägre andelen kvinnor var inom ett ämne, desto större chans hade kvinnor att bli anställda som lärare”. Det studien visar är snarare att kvinnor som söker jobb som gymnasie- och universitetslärare inom mansdominerade ämnen får en gynnsam bedömning på prov som används som anställningsunderlag. Men resultaten säger ingenting om vem som faktiskt anställdes.

Som belägg för att det i dag är kvinnor som gynnas inom den svenska universitetsvärlden lyfts en studie av Ulf Sandström och Martin Hällsten som hävdas ha kommit fram till att det var 10 procent mer sannolikt för kvinnor att få forskningsmedel.

Vid det här laget finns en stor och växande litteratur som ger belägg för diskriminering av kvinnor i universitetsvärlden

Studien undersökte dock inte sannolikheten att få medel, utan hur ansökningar poängsattes. Dessutom hade studiens författare gjort en feltolkning av sina resultat (vilken en av artikelns författare bekräftat), som snarare visade att kvinnors genomsnittliga fördel är ytterst liten (3 procentenheter snarare än 10 procentenheter) och koncentrerad till de sökande med lägst sannolikhet att få forskningsmedel.

Samtidigt som vissa studier överdrivs lämnas en stor del av forskningen åt sidan. Vid det här laget finns en stor och växande litteratur som ger belägg för diskriminering av kvinnor i universitetsvärlden. Nya studier inom ämnet nationalekonomi har exempelvis visat att kvinnors bidrag till forskningsartiklar nedvärderas när deras meriter bedöms för befordran och att deras artiklar har mindre chans att publiceras i välrenommerade tidskrifter.

En annan svaghet är de många åsikter som i boken framförs som sanningar. Läsaren får veta att genusvetare drivs av bitterhet, att kvinnliga sakkunniga lyfter mindre kvalificerade kvinnliga forskare och att forskningsmedel styrs mot postmodernistiska genusforskning.

Var kommer dessa uppgifter ifrån? Hur många av de forskningsprojekt som Vetenskapsrådet gav pengar till hade ett postmodernistiskt genusperspektiv? 

Finns det några belägg för att kvinnliga sakkunniga gynnar kvinnor, medan män är objektiva bedömare?

Slutligen är det värt att framhäva ett problem som Arpi och Wyndhamn lyfter och som behöver uppmärksammas mer. Även om rekryteringen till universiteten är hårt lagstyrd för att garantera en meritokratisk tjänstetillsättning, finns det många sätt att undgå dessa lagar. I fall som Arpi och Wyndhamn beskriver planerade man att dra tillbaka tjänster om inte en kvinna rankades högst av sakkunniga.

Det finns dock många andra skäl (och som jag skulle gissa är vanligare) att kringgå lagarna om utfallet inte blir det som önskats. En reform som jag tror att alla skulle ställa sig bakom, oavsett vad man tror att utfallet blir för rekrytering av kvinnor kontra män, är att minska möjligheten att frångå den lagstiftning som ska säkerställa att rekrytering sker på meriter, snarare än kontakter och nätverk.

Olle Folke är universitetslektor vid Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.