Det dementa helvetet

Tue Andersen Nexø om Jenny Tunedals poesisamling ”Rosor skador”

Foto: Sara Mackey
Jenny Tunedal (född 1973) har skrivit en gripande sorgebok över sin mamma – och en undersökning av sjukdomen demens.
BOKRECENSIONER

RECENSION. Det finns en form av modern lyrik som inte är intresserad av att uppfinna nya bilder eller av språkets materia. I stället låter den enkla meningar sväva i luften. Det är en poesi som arbetar med kategoriska utsagor och starka, grundläggande känslor, men låter platsen från vilken utsagorna kommer vara oklar. Den frigör känslorna från alla individuella människoöden.

Jenny Tunedals starka och tröstlösa nya bok, Rosor skador följer den traditionen, men använder den i ett specifikt syfte. Rosor skador – boken glider mellan att vara en diktsamling, en långdikt och ett slags läsdrama – är både ett sorgearbete över Tunedals mor och en undersökning av demens, detta fruktansvärda tillstånd.

Boken sätter ord på den anhörigas, dotterns sorg och vrede. Hon ser sin mor försvinna medan kroppen är kvar. Men den sätter också ord på den sjukas förvirring och rädsla, hur hon förlorar sig själv, hur hon själv aldrig helt förstår var hon befinner sig.

Och texten är svart, närmast sarkastiskt skriven från vårdhemmets anonyma sal. Den registrerar ett modernt helvete: ”Hon som står fastfrusen vid kylskåpet / Skillnaden mellan att ta hand om någon och försvara sig / Skillnaden mellan att försvara sig och någon annan / De gemensamma utrymmenas feminina drag / Frånvaron av barn i vissa familjer På vissa avdelningar/ Hon som är skygg som en hind / Hon som tror att jag är hennes dotter / Hon som tror att hon är min hund / Hon som tror att hon är min syster / Hon som tror att jag är mor”.

Kanske vore det mer exakt att säga att Rosor skador visar oss själva demensen som ett helvete, som ett tillstånd där man samtidigt är både död och inte död. Rädslan och förvirringen; den gamla, slitna kroppen är kvar, men de trådar som binder den till nuet, till andra människor, är försvunna. Som det står vid ett tillfälle: ”Den som älskar nätter älskar inte sådana här nätter”.

Betraktat som en undersökning når Rosor skador långt. Den bygger på flera källor. Här dyker Auguste Deter upp, den patient som var den första att 1901 bli diagnosticerad med alzheimer. Några avsnitt i boken är skrivna som en dialog mellan henne och hennes läkare, Alois Alzheimer. Ett långt avsnitt består av en ”remix” av Shakespeares Kung Lear, pjäsen som handlar om en åldrad konung som blir galen och hans tre döttrar. På så vis handlar boken om ”kung mor”.

Det må låta en smula torrt, en text om en text, men så känns det aldrig. De övriga exemplen på människor som förlorar sig själva gör att Tunedals skildring blir skarpare och mer inträngande. Blandningen av det självupplevda, det historiska och det litterära ger utrymme för allmänna känslor och placerar den individuella historien i skuggan.

Det fungerar på samma sätt som bokens övriga stilarter, utsagor som rinner ut som ur en dimma och som kan verka förvirrande, men egentligen ger en mycket stark förnimmelse av demensens rum.

Rosor skador är en hård bok, en bok som träffar likt en slägga och som aldrig ger läsaren något hopp. Här finns ingen förlösning, inget ljus som man kan trösta sig med. ”Det finns ingen lindring i att inte tänka”, som det står i en av bokens sista dikter. Men det är en bok som känns rätt, som sätter ord på ett närmast outhärdligt tillstånd. Den stannar länge kvar i kroppen.

Tue Andersen Nexø

Litteraturvetare och kritiker på danska Information
Översättning Claes Wahlin

ARTIKELN HANDLAR OM