De dödas revansch

BOKRECENSIONER

MAGNUS RINGGREN läser Kjell Espmark

Foto: Kjell Espmark.

Historien består lika mycket av objektiva rörelser som av enskildas liv, gnistor av ljus i en myllrande glömska. De stora förloppen måste ta plats i ett enskilt medvetande för att få något slags realitet, och detsamma gäller än mer de individuella ödena, kända som okända.

Ulf Eriksson har i en essä hävdat att det bara finns en enda plats där de döda kan leva vidare - hos oss som lever. Det är vi som är de högst tvivelaktiga garanterna för att de kommer att bli ihågkomna också i framtiden. Om man därtill lägger Olof Lagercrantz påpekande att de flesta vi tänker på och samtalar med i vårt inre - om vi är det minsta intellektuella och någorlunda vuxna - är döda så har vi en skiss till bakgrund och uppdrag för Kjell Espmarks Vintergata som kommer ut i dag.

Inget litet uppdrag men väl utfört i ett betydande litterärt verk.

Hos Espmark får hundra döda tala om sig själva och om vad som var viktigt för dem i liv och i död. Här finns inga diamantslipade karaktärer, bara fragment och flagor av liv. Nästan allt har fallit bort, bara några ord och en försvinnande röst är kvar.

Hans förebilder är många. Den grekiska antologin samlade tusen år av anonyma dikter, mest gravskrifter där de döda själva förde ordet. Den amerikanske poeten Edgar Lee Masters gjorde en modern version av temat i Spoon River Anthology. Eliots epigram om den fenicisiske köpmannen Phlebas i Det öde landet hör hit liksom Lagercrantz fyra självlysande rader om Agnes Charlotta. All världens döda får röst hos Espmark. Och boken har också något av personligt bokslut över sig eftersom författaren utan att det märks bladar in några egna texter från femtio års skrivande.

Det går att stryka ut ett folk. / och att stryka ut att man strök.” Mot alla odds kämpar sig Espmarks alla hundra jag ut ur glömskan, och han lånar dem mer än gärna sin egen röst om de tappat bort sina egna på vägen. Poesin är för Espmark en solidarisk handling, en frihetlig upprättelse för de förtryckta, de lemlästade, de förskingrade. Det finns stark hetta i orden när han gendriver föreställningen om hjältedödens ljuvlighet eller när han känner slavjägarens järnklack över slavens nacke.

Historiens grymhet balanserar mot glömskans. Men minnet gnetar ändå på. Någon räddar Aristoteles åt eftervärlden på ett skepp från Konstantinopel. Saphos dikter lever vidare trots att hennes livsverk brann tillsammans med biblioteket i Alexandria:

”Jag irrade kring som en olycklig skärva, / berövad sitt mumlande sammanhang. / Sen fattade jag: det är just som fragment / jag kan nå dig. Min stumma extas / ringer envist i dina öron.”

Från Ötzi, ismannen i Alperna, till ett par samtida döda soldater sträcker sig Espmarks vintergata av själar. Den sista dikten handlar om en gammal man som dör av hjärtflimmer vid en skärgårdsfjärd. Hans sista tanke är hemsk och vacker: ”Det är tydligen efter människan. / Jag hade velat uppleva henne.” Vintergata är ett nynnande skrikande äreminne över människan, en gravskrift som vädjande sträcker sig mot en framtid som förmodligen inte blir mindre ond än det förflutna. Något drägligare kan den kanske bli om vi tar med oss dessa dödas röster dit.

Magnus Ringgren