I Aspenströms stövlar

Den motvillige ekopoeten Jonas Gren skriver vackert

1 av 2 | Foto: Linda Gren
Jonas Gren (född 1981), poet.

avPetter Lindgren

BOKRECENSIONER

Att Jonas Gren fastnat för den ålderdomliga och lantligt rejäla glosan däld (liten dal) är begripligt, och effekten kan jämföras med den som bandet Contact åstadkom med titeln på sin kända sång från 1971, Hon kom över mon (sand- eller grusmark bevuxen av furor). 

Gren, född 1981, är förvisso ingen gammal proggare. Något motvilligt har han dock, tillsammans med bland ­andra Johannes Helldén, låtit sig artbestämmas som en ekopoet, det vill säga som en lyriker häckande i skarven mellan samhälle och natur. Möjligen kulminerade denna litterära gröna våg i förfjol, med boken som rimmade så fint på författarens efternamn, Antropocen (10TAL Bok), en bildtät, uppslagsrik men programmatisk diktsamling med undertiteln Dikt för en ny epok.

Årets Dälden, där de blommar styr i alla händelser stegen åt det centrallyriska hållet, och vidvinkelobjektivet är utbytt mot en lupp, ofta fokuserande på sådant som daggdroppar och kabbeleka, en vattenkär och söt liten växt med gula blommor. Så här kan det se ut:

”Det är här / som någon får ny luft / och går / en försommarmorgon / på tunna ben / ut // där nattregnet ångar / från gräs och blad // och det som / en gång varit jag // är del av / kabbelekorna, gula / solbelysta // där de står, bland de / döda kvistarna // i bäckravinens / porlande vatten // dälden / där de blommar”.

Som krypto­örebroare myser jag förstås över spelplatsen, trakten kring Hörken i Örebro län, men poetens förvandlingsnummer är på det hela taget glädjande i sig. Gren visar sig klä utmärkt som lyrisk småbrukare i efterföljd av bland andra Werner Aspenström vars gummistövlar han dessutom lånar på ett ställe, i en parafras på dikten Du och jag och världen från 1964 (Trappan).

På snits och bildarbete finns heller inget att anmärka i den nya boken, många passager är strålande vackra, men möjligen stövlar Gren lite väl behändigt fram genom den naturlyriska bäck­fåra som verkar ligga så nära till hands för ensamma män i hus ensligt belägna. I den sista tredjedelen blir jag rent av ­lite mätt, slarvar till det med läsningen och finner mig således vederkvickt av följande oväntade vändning: ”En morgon / när dimman hänger tung / över rödrockarna”.

Äntligen! Lite vapenskrammel! 

Tyvärr skriver Gren inte ”rödrockarna” utan ”röddockorna”, en blomma vilken jag för intresseklubbens räkning fastställer som identisk med skogsnejlika.

Lyckligtvis inser poeten själv vartåt det barkar, för bara några sidor längre fram fjuttar han på hela skiten. Det blir skogsbrand, och kanske inte vilken skogsbrand som helst utan måhända identisk med den som härjade i området i somras (se till exempel Nerikes Allehanda från den 1 juli). 

Tilltaget är hur som helst ett snilledrag. Sotet från förgängelsen lägger sig inte bara över bokens fina utklingning, ekande av Ekelöfs bukoliska sång på landsvägen i ”En verklighet (drömd)” från 1951 (Om hösten), utan solkar också på ett intagande och uppfordrande vis läsarens minne av den skira och lyriska grönska som föregått olyckan. 

ARTIKELN HANDLAR OM

Jonas Gren

Poesi