Sex, arbete och moral

BOKRECENSIONER

Ann Charlott Altstadt om torsklagar och prostituerades rättigheter

Foto: MATTIAS CARLSSON
Ann Charlott Altstadt funderar över hur den svenska sexköpslagen kan kombineras med sociala rättigheter.

Utifrån mina svenska värderingar verkar det tyska samhällets sätt att hantera sexhandeln helt absurt i sin accepterande rationalitet. På bordellen Pacha i Köln jobbar 120 sexarbetare som dagligen betjänar cirka 700 kunder. Sex kostar ungefär 150 euro i timmen och rumshyran är 180 euro per dag. Sexarbetarna får skatter betalda, tillgång till läkarvård, städning, parkering, säkerhetsvakter, in- och utcheckning, annonsering och lunchrum.

Sverige däremot tog ett unikt steg i motsatt riktning 1999 när prostitutionen i praktiken blev kriminaliserad genom att kunden blev brottsling. Det ideologiska perspektivet på modet bakom lagen – radikalfeminismen – definierade prostitution som en form av våld mot kvinnan. Norge och Island har följt efter och fler länder verkar slå in på vår väg, nu senast Frankrike.

Den italienska forskaren och aktivisten Giulia Garofalo Geymonat sammanfattar i sin bok Köpa och sälja sex prostitutionens drivkrafter och olika länders lagstiftningar. Hon resonerar lågmält, avideologiserat och utan trendiga akademiska begrepp kring konsekvenserna för dem som hon kallar sexarbetarna. En term svenska radikalfeminister med flera förkastat då kvinnan enligt deras definition är utsatt för tvång.

Garofalo Geymonat konstaterar att lagstiftning, vare sig Tysklands tillåtna sexhandel med inriktning på rättigheter, Sveriges kriminalisering eller Englands målsättning att minska utnyttjande, påverkar prostitutionens omfattning. Den krymper och växer med politiska beslut som påverkar människors ekonomiska situation. Ungdomar, ensamstående mammor och immigranter tillhör de mest utsatta. Författaren nämner exempelvis att när den engelska regeringen 2011 höjde studieavgifterna så växte också sexhandeln.

Garofalo Geymonat överlämnar till läsaren att dra slutsatserna. Men hennes problematisering och utvärdering av olika lagstiftningars konsekvenser gör det svårt att tycka att just den svenska modellen är självklar. I Nya Zeeland jobbar sexarbetare inom socialförsäkringssystemet, de företräds av en organisation inför myndigheter, de slår sig samman i kooperativ så de stora sexföretagen inte dominerar (som i Holland) och anställer personal som sköter säkerhet och administration.

På flera håll i Europa finns särskilda zoner anvisade för sexarbetare. I exempelvis Venedig skyddas de av polis, och hittills har olika organisationer hjälpt 400 kvinnor bort från prostitution. Är det sämre lösningar än att genom kriminalisering tvinga sexhandeln längre ner under jorden med ytterligare utsatthet som följd? Ska vi i Sverige vänta på att politiska beslut i framtiden ska minska klyftorna alltmedan personer inom sexhandeln saknar skyddsnät både fysiskt och socialt?

Och varför ska samhället lägga sig i om en person som lever under ordnade förhållanden vill tjäna snabba pengar på att sälja sex?

Sexradikaler och queerteoretiker med flera brukar framhålla det så kallade horstigmat i debatten kring Sveriges kriminalisering och avsaknaden av sociala rättigheter för sexarbetarna. Främst kvinnor lever under dubbelt förtryck, från kunder, men också från det omgivande samhället på grund av vår fördömande sexualmoral. Det är endast vårt förakt som hindrar horan från att betraktas som en vanlig arbetare i servicesektorn.

Men jag undrar om horstigmat är svagare i länder som exempelvis Holland och Tyskland. Jag har en känsla av att det är männens, inte de prostituerade kvinnornas status som höjs av de ordnade former som organiserar sexhandeln på exempelvis bordellen Pascha. Och jag är stolt över att Sverige har ett sådant starkt, vad jag vill kalla, torskstigma. Det är än så länge inte okej för män att köpa sex. För de flesta blir skam och skuld påföljden.

Jag antar att då Sverige blev allt mer jämlikt och jämställt förlorade sexhandeln den normalitet den haft under föregående sekler. Det vill säga vi förlorade vår tolerans och acceptans för att män kunde köpa sex av kvinnor som i de flesta fall inte kunde försörja sig på annat vis. Därför tror jag att vi i dag anser att det inte är främst kvinnan utan mannen som har dålig moral.

Legaliserad prostitution riskerar däremot att vidmakthålla och reproducera ojämställdhet och ojämlikhet. Eftersom samhället därigenom okejar att män, förutom alla andra samhällsprivilegier, även ska betjänas för att få utlösning och det av en ofta utsatt person vars valmöjligheter begränsats till just denna aktivitet.

Jag har svårt att se hur en sådan relation, om den legaliseras, kan undgå att prägla samhället och jämställdheten negativt.

Synen på sexualiteten förändrar sig över tid och rum, har alltid varit reglerad på olika vis både av lag och strikt moral. Den bedöms som särskild och annorlunda jämfört med alla andra mänskliga aktiviteter. I en jämställd och jämlik utopisk framtid kanske sexualiteten kommer att avmystifieras, sexarbete betraktas som ett jobb bland andra och bedrivas oavsett kön. Men jag har svårt att tro att vägen dit går genom en avkriminalisering av prostitutionen, för sexualitetens vidhängande attityder har alltid avspeglat samhällets maktförhållanden, inte tvärtom.

Men jag undrar också hur den svenska sexköpslagen ska kunna kombineras med nödvändiga sociala rättigheter för personer som tvingas eller väljer att sälja sex? Och jag erkänner att jag tyvärr inte har en aning.

ARTIKELN HANDLAR OM