Litterär kämpe i belägrad stad

BOKRECENSIONER

Elise Karlsson läser Niroz Maleks noveller från Aleppo

Foto: Niroz Malek, född 1946 i Aleppo, Syrien.

För inte så länge sedan levde två miljoner människor i den syriska staden Aleppo. Har man sett bilderna på hur staden ser ut i dag, efter några år av krig, är man inte förvånad över att så många har flytt sin tidigare hemstad. Mer förvånande är att 300 000 människor fortfarande lever i staden, som nu hotas av ryska bombningar till stöd för Bashar al-Assad.

En av de 300 000 som fortfarande är kvar i Aleppo är Niroz Malek. Aleppo är hans hem sedan många år tillbaka. Det är här han har skrivit sina romaner och novellsamlingar. Men man kan också säga att Niroz Malek är från en annan plats. Han hör hemma bland dem som den mexikanska författaren Carlos Fuentes talade om som ”La Manchas barn”. Författare som följer en tradition som inte utgår ifrån nationsgränser eller språk, utan skapar en egen tradition i Don Quijotes spår.

Att följa i de spåren kan innebära olika saker för olika författare. I Maleks fall är det en vägran att acceptera det verkligas herravälde över fantasin. Novellerna i Under krigets himmel är alla försök att bryta sig ut ur krigsverklighetens fängelse. ”Även om parken var oerhört vacker brydde jag mig inte om den längre utan hade ersatt den med en tavla av van Gogh med en tungt lastad, nästan svart himmel, fylld av stora, glänsande stjärnor.” Ibland följer han också Cervantes riddare mycket bokstavligt, som när han i mötet med en vägspärr svingar sig upp på sin Rosinante och banar väg rätt genom hopen av soldater.
 

Malek ställer upp till synes enkla kontraster och bilder och får dem att ta häpnadsväckande språng. Jan-Henrik Swahn, som förra året tog steget in bland de verkligt mästerliga översättarna med sin överföring av Olga Tokarczuks Jakobsböckerna, har gett Niroz Malek en vacker och lockande svensk språkdräkt.

Denna författare som blivit kvar i sin stad på trots mot verkligheten påminner ibland i sitt egensinne om ett annat av La Manchas barn, novellförfattaren Bruno Schulz. Schulz velade länge över att lämna sitt älskade och hatade Drohobycz, utgångsplatsen för hans fantasier. Verkligheten fångade inte in honom förrän 1942 när en officer i Gestapo sköt honom. Schulz möjligheter att få sina saker lästa under andra världskriget var begränsade. Niroz Malek kan vi läsa mitt under skändligheterna. Vi kan aldrig säga att vi inte visste.

Maleks novellsamling är sitt lilla format till trots en storslagen vägran att delta i världens vansinne. En välformulerad uppmaning till läsaren att ansluta sig till de drömmande, de som kan upphäva gränsen mellan liv och död. Ändå är de fantasierna väl förankrade i en plats.

Bortom Maleks van Gogh-himlar och Chagallflygturer, vandringarna ut och in ur de dödas rike, så finns en stad. Liksom Cervantes riddare på sin krumbuktande väg genom La Mancha tecknar en tydlig bild av sin tids Spanien, så tar Niroz Maleks vandrare oss med genom Aleppo.

Dar al-Yasmin. al-Jabiri­torget. Ändlösa räckor med kaféer som läggs ned ett efter ett. Den gamla spårvagnsrutten: al-Khandaqgatan, Bab al-Nasr, Bab al-Hadid, ändhållplats Citadellet. Han befäster staden i vårt minne och i vår fantasi. Där den kan dela karta med Bruno Schulz Drohobycz, båda en del av La Mancha, drömmarnas republik.

ARTIKELN HANDLAR OM