Ingen plats för pedofiler

Åsa Linderborg: Hatet mot sexbrottslingar gör rehabiliteringen omöjlig

vågade berätta  För ett år sedan avslöjade höjdhoppsstjärnan Patrik Sjöberg att han som ung utnyttjats sexuellt av sin tränare.Foto
vågade berätta För ett år sedan avslöjade höjdhoppsstjärnan Patrik Sjöberg att han som ung utnyttjats sexuellt av sin tränare.Foto
Börje Svensson, psykoterapeut och författare till boken ”De mest hatade”.Foto
Börje Svensson, psykoterapeut och författare till boken ”De mest hatade”.Foto

När jag var sex år kom det en kille till mitt dagis som var nio. Han var blond och såg ut lite som Hampus i Den vita stenen. Han sa att han var kär i mig och ville att vi skulle pussas bakom taggbuskarna, där fröknarna inte kunde se oss. En gång bad han mig visa trosorna. När jag inte ville det blev han påstridig. Nästa gång han kom till dagisgården, tog han en annan tjej till buskarna. Hon var fem.

Jag har ofta tänkt på den där killen eftersom han var en tidig erfarenhet av olycklig kärlek, av att bli uppvaktad och sen ratad. När jag läser psykoterapeuten Börje Svenssons bok De mest hatade, om pedofiler och andra sexualbrottslingar, börjar mina tankar vandra i nya, ofrivilliga, banor: Många pedofiler debuterar redan när de är barn. En åttaåring kan tvinga en sjuåring till sexuella aktiviteter hen inte vill, i tvingande eller direkt våldsamma situationer som ligger långt bortom ömsesidig lek och naturlig utforskning.

Många som utövar sexuella övergrepp har själva blivit utsatta som barn, men det är trots allt bara tio procent av alla offer för sexuella övergrepp som själva blir förövare. Som Börje Svensson konstaterar: ”Man har alltid ett val”.

Det är svårt att kategorisera pedofilen. En dysfunktionell barndom dominerar givetvis förklaringarna bakom beteendet, men inte för alla. Börje Svensson ger exempel på en man som haft komplex för sin penis och endast kände sig stor och duglig i sällskap med barn. En annan upplevde sig ofta kränkt, och tog ut sin ilska genom att barnporrsurfa. En pappa var kär i sin sjuåriga dotter. De andra barnen hade han inga liknande känslor för, men henne var han verkligen förälskad i.

Gemensamt för de sexualbrottslingar som Svensson pratat med, är att förövarna aldrig tittar sina offer i ögonen. En pappa berättar: ”När jag såg hennes ögon titta upp mot taket upphörde jag för ett ögonblick med det jag höll på med. Tanken att hon inte ville det här slog mig. Sen tittade jag bort och fortsatte.”

Att vända bort blicken är att förneka att det är en människa man har i sitt våld. Att vända bort blicken är också ett sätt för offret att avmänskliga sig själv. En femåring som videofilmas av sin förövare, en nära släkting – de är ofta det – frågar medan kameran rullar: ”Vad är jag för nåt? Är jag en människa, är jag det? Är jag en människa?”. Det är överjävligt vidrig läsning Börje Svensson bjuder, långt värre än den vi i medierna ger, eftersom han får prata inte bara med offren utan även har access till brottslingarna själva. ”Det finns en psykologisk bortre gräns för vår empati”, skriver han, och det är ju sant. Men Svensson menar att vårt kompakta förakt mot dessa människor beror på att vi inte litar på oss själva – att vi nånstans vet att även jag själv kanske skulle kunna begå samma handlingar. Det tror jag är att visa förövarna alltför stor förståelse; vårt hat grundar sig i en rädsla för vad som skulle kunna hända våra ­egna barn.

Lika lätt som det är att förstå frustrationen hos den som inte får leva ut sina sexuella begär, lika lätt är det att förstå beröringsskräcken för människor som förgriper sig på barn. Frågan är bara hur aggressiva vi och de rättsliga instanserna har rätt att vara.

Kastrering är ingen lösning, eftersom även kastrerade återfaller i brott. Dödsstraff är inget alternativ av en rad skäl, men om inte annat så bidrar inte en avrättning till att få brottet ogjort. Dessutom är återfallsförbrytarna relativt få, om man ska tro Svensson, med reservation för att mörkertalen är stora. Hur som helst saknas det vetenskapliga belägg för att pedofili är en obotlig sjukdom.

Cirka 440 personer sitter inne för sexualbrott. Av dem är endast en handfull kvinnor. Rimligtvis måste det finnas fler kvinnliga sexualförbrytare, men hela vår omvärldsorientering kollapsar om vi erkänner att även kvinnor har en abnorm kåthet som riktar sig mot barn.

Det är en begränsning att Börje Svenssons bok är så koncentrerad kring män, även om det är just män han behandlat under sina tio år på Norrtäljeanstalten. Inte heller vidrör han med ett ord alla de mödrar som vägrar tro sina barn när de äntligen vågar berätta om fädernas övergrepp.

När en pedofil kommer ut i frihet måste han resten av livet uppge för myndigheterna var han bor. Eftersom han inte får bo i närheten av en skola, tvingas han bo i samhällets utkanter eller rent av i en husvagn i skogen. Det försvårar återanpassningen, och i vissa fall är straffets proportioner orimliga. Svensson ger exempel på en fjortonårig flicka som hade frivilligt sex med en nittonåring. Föräldrarna gick till polisen, mannen fick fyra års fängelse och kommer aldrig i sitt liv kunna bo inne i ett samhälle.

Det här är bara ett argument varför man inte ska hänga ut pedofilier i medierna eller, som högerextremisterna gör, i sajter på nätet. När News of the Word – vilka annars? – för några år sen namngav pedofiler, var det många oskyldiga som fick stryk eller sina bostäder förstörda av en uppretad mobb. Även skyldiga drabbades, och vad vi än tycker om deras brott, är det inte så rätt ska skipas.

Medierna måste vara varsamma med informationsspridning om alla sorters sexualbrottslingar. Det är inte ovanligt att de har barn, ungar som får livet förstört i samma stund som de går att identifiera. Att visa bild på deras bostad och låta grannar intervjuas – eller som i fallet med Hagamannen, göra ett SVT-drama som kompisarna till hans tre barn satt och såg på – kan inte ligga i allmänintresset.

Demoniseringen gör att pedofiler inte vågar söka hjälp för sin störning, men enda sättet att bota dem är att vi bejakar deras vilja till rehabilitering.

Det betyder i klartext, att sexualbrottslingar som avtjänat sitt straff måste ha rätt att bo där andra bor och arbeta där andra arbetar (även om de inte ska arbeta med barn).

Samtidigt är det tack vare mediernas rapportering som utsatta barn förstår att de inte är ensamma. Störst betydelse har förstås när en respekterad kändis som Patrik Sjöberg utan skuld och skam berättar om sina erfarenheter.

Sexövergrepp är en kommersiell guldgruva, konstaterar Börje Svensson. Få ämnen lockar

mediekonsumenter som pedofili och ­incest (den här artikeln blir säkert mer läst än de flesta andra artiklar jag skriver). Det är en from förhoppning att det problematiserande perspektivet i De mest hatade ska lyckas ta sig förbi det upphetsade och hämndlystna brölet.

Publisert:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.