MAMMAPORR

Publicerad:
Uppdaterad:

Erotisk trilogi för medelålders kvinnor nästa storsäljare

Mammaporr är ett ord som många har använt för beskriva Fifty shades of Grey, den första delen i en erotisk romantrilogi som just nu håller på att ta över världen.

Om beskrivningen stämmer betyder det att mamma, precis som den genomsnittlige porrkonsumenten, fantiserar om att dominera petita kvinnor i tjugoårsåldern.

Romanen sålde snabbt slut på sitt lilla australienska förlag. Den gick vidare till toppen av både Amazons och New York Times bästsäljarlistor innan den blev uppköpt av bjässen Knopf Doubledays Vintage Books. I dagarna har Universal Studios köpt filmrättigheterna för flera miljoner dollar. Alla inblandade verkar hoppas att Fifty shades of Grey ska bli en feelgood för medelålders kvinnor i samma ekonomiska klass som Eat, pray, love.

Författaren och tvåbarnsmamman E L James började skriva Fifty shades of Grey som en Twilight-inspirerad fanfiction, men transformerade Bella och Edwards romans till ett förhållande på dryga 400 sidor mellan den mäktige affärsmannen Christian Grey och collegestudenten Anastasia Steele, förlagt till dagens Seattle. Fast med BDSM istället för vampyrer.

Historien berättas av Ana.

Hon är 22, oskuld och har aldrig varit attraherad av en man tidigare. Kanske för att hon är uppfostrad i Portland – Amerikas mest progressiva, mysiga och genuskorrekta plats. Där finns inga män som bjuder henne på helikopterturer, stalkar henne med GPS-tracker och förför henne med sina grå ögon. Men i Seattle träffar hon en sådan man.

”Är det hans utseende? Hans artighet? Rikedom? Makt?” reflekterar Ana efter insikten om att hon blivit kåt för första gången.

Hennes ”love interest” Christian Grey är 28 och extremt förmögen, men har jobbat sig upp från noll, vilket underförstått är coolare än någon som bara ärvt pappas pengar. Grey har en perfekt kropp, nytvättade linnenäsdukar med monogram och, förstås, dyra hobbies. Han spelar piano, klättrar i berg och … nämnde jag hans helikopter? Han har också haft tid att bygga ett rejält kulturellt kapital som sträcker sig från dyr konst till ett belevat och ungdomligt musikintresse. Från Léo Delibes opera till Kings of Leon (Christian och Ana lyssnar på låten Sex on fire i hans bil).

Men Grey har en mörk sida: ”Jag är fifty shades of fucked up”, säger han plågat när Ana frågar varför han inte tycker om beröring.

I mångt och mycket liknar Christian Grey Bret Easton Ellis yuppiemördare Patric Bateman i American Psycho, om den varit skriven av Ayn Rand.

Skillnaden är att Grey inte mördar någon, eller är besatt av kändisar. Istället är han egentligen en fin kille – en hyllning till den gamla tröstetanken om att ”jag kan förändra honom”. Eller som Ana tänker: ”Om jag gör det här – kommer han bli min pojkvän då?”.

När Christian visar Ana sitt ”lekrum” med piskor, kedjor och handklovar – och ber Ana skriva under ett slavkontrakt på total underkastelse – blir boken, efter drygt hundra sidors utdraget förspel, till slut lite porrig. Grey spänner fast Steele och piskar henne till orgasm medan han flåsar ”välkommen till min värld, baby”.

Dock lär sexscenerna få erfarna BDSM-utövare att gäspa. Förutom möjligen när Christian tar Anas oskuld utan att själv ta av sig skjortan, och sedan låter henne smaka på blodet från sin egen slidkrans.

Fifty Shades of Grey har skapat debatt i USA. En sida fördömer boken som ofeministisk – kändispsykologen Dr Drew kallade den ”en våldtäktsfantasi” – andra hyllar boken som livsbejakande i en tid när amerikanska kvinnors sexualitet ifrågasätts av högerkonservativa grupper.

 ”Jag tror att boken kan få många att känna sig sexiga igen”, sade Lynn Stern, grundare av siten divamoms.com, till New York Times.

Janice Radways kända studie Reading the romance från 80-talet utforskade fenomenet med kvinnor som konsumerar Harlequinlitteratur, och det finns många likheter mellan ”kärleksromanerna” och fifty Shades of Grey.

Distributionen har gått från mun till mun (eller blogg till blogg i detta fall) och boken har stämplats som masskultur och avfärdats som low brow. Samtidigt hävdade Radways studie att många av dessa egenskaper, trots att böckerna hade konservativa könsroller, var stärkande för kvinnokampen just för att de slog underifrån. Samma försvar används i positiva recensioner som tycker att detta är ett positivt verk av en kvinna, om en annan kvinna, för andra kvinnor att läsa.

Men de som läser E L James BDSM-roman är dock inga kuvade hemmafruar ur arbetarklassen som den typiske Harleqiunläsaren Radway analyserade. Här rör det sig istället om vuxna, välutbildade kvinnor ur den amerikanska medelklassen. Fenomenet påminner om ett kapitel i Michel Houellebecqs roman Refug som utspelar sig i en nära västerländsk framtid. Pressen på karriär och kapital har utplånat allvar och humor från kulturen och ersatts av ett religiöst hyllande av ungdomen.

Människorna i Refug tillhör en sekulär, socio-ekonomisk övre medelklass av ”eviga kids” som varken vill ha barn eller åldras. Därför ignorerar de tabun kring att objektifiera minderåriga (Damtidningen ”Lolita” – riktad till kvinnor över 40 gör succé) och låter sin fascination för gränslös ungdom ta över eventuella skamkänslor.

Anastasia Steeles mest framträdande karaktärsdrag är hennes obotliga barnslighet. ”Det känns som att jag är 14 år gammal”, skriver hon i olika variationer: ”Jag är helt omtumlad och andfådd – som ett barn, inte en vuxen kvinna som kan rösta och dricka alkohol”.

Som objekt betraktad är Ana fortfarande patriarkatets största hit: en ung naiv flicka, omedveten om sin sexualitet, som skall domineras.

Nu får äntligen kvinnor också njuta av henne.

Kristoffer Viita

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.