Klimatvandalen är en man i kostym

Petter Larsson: Mycket vunnet om världens rikaste tiondel tvingas halvera sina utsläpp

Foto: THINKSTOCK
De 20 procenten rikaste männen i Sverige gör av med dubbelt så mycket energi som de fattigaste 20 procenten, visar Totalförsvarets studie. Nu gäller det att se till att de rika också tar notan, skriver Petter Larsson.
BOKRECENSIONER

Är du vän eller fiende? Är du en av oss eller en av dem?

I den frågan tar all politik sin utgångspunkt. Våra samhällen genomkorsas av intressekonflikter och kring dessa stridslinjer formeras grupper som bekämpar varandra. Det demokratin som system bidrar med är att den civiliserar kampen till att handla om antalet röster och inte antalet gevär.

Det är en av grundtankarna hos den belgiska postmarxisten Chantal Mouffe, och jag tror att det är detta som gör att klimatfrågan är så svår att mobilisera kring. I alla fall har jag själv alltid haft svårt att omsätta den intellektuella insikten om de förestående katastroferna till engagemang. Det biter inte riktigt. När jag ser de döende isbjörnarna känner jag mer dov sorg än helig vrede. För vilka är vi? Och vilka är de? Hur kämpar man mot abstrakta globala naturfenomen?

… oron får inget verkligt utlopp, för den är inte riktad

Jag tror inte jag är unik. Svenska folket listar klimatet som en av de viktigaste politiska frågorna, bland unga ligger den i topp, men oron får inget verkligt utlopp, för den är inte riktad. I stället för att uttryckas i motsättningar har klimatfrågan teknikaliserats och internationaliserats, så att både problem och lösningar gärna hamnar någon annanstans, men också artikulerats i konsensustermer: Vi sitter alla i samma båt, ingen motsätter sig ett hållbart samhälle (annat än rena Trump-figurer).


Men när den vänsterpartistiske riksdagsledamoten Jens Holm nu ger ut en bok om vänstern och klimatfrågan tänds vredens gnista hos mig.

Om inte vi, vem? famnar brett över handelsavtal, skogsvård, EU-demokrati och annat, och hade vunnit på att renodlas. Här finns upprepningar, klyschor, en dos naturromantik, några mindre fiffiga metaforer och rena dumheter, som när Holm ur det blå påstår att vi föds med en inbyggd respekt för naturen. Han utmanar också krafter i det egna partiet när han öppnar för fortsatt kärnkraft, genmodifierade grödor och att slopa utträdeskravet ur EU (inte mig emot).

Men sådana brister överskuggas av att han övertygar mig om att klimatfrågan är en rättvisefråga.

Det sker bland annat med hjälp av en studie av de franska ekonomerna Thomas Piketty och Lucas Chancel, Carbon and inequality: from Kyoto to Paris (2015), som pekar på den groteska ojämlikheten i utsläpp både inom och mellan länder. De har som sig bör räknat på var varor och tjänster konsumeras, inte var de produceras.


Ur ett geografiskt perspektiv är fienden amerikan.

Medan EU-medborgarna i snitt bränner av 13 ton koldioxid om året, släpper amerikanerna ut över 22 ton, mer än trefalt det globala genomsnittet. Siffrorna är från 2013.

Det visste vi väl redan, och det placerar tyvärr skurkarna utom räckhåll för svensk politik. Vi kan ju rasa bäst vi vill mot den amerikanska arrogansen.
Men fienden är också höginkomsttagarna i (nästan) alla länder. Det tar oss till vänsterns hemmaplan. Den rikaste procenten i USA – privatjetfolket – kommer upp i över 300 ton, 50 gånger världssnittet, berättar Piketty och Chancel.


Globalt släpper 10 procent av befolkningen ut 45 procent av all koldioxid. Även om det inte går att sätta ett absolut likhetstecken mellan inkomst och utsläpp, så handlar det i praktiken om i stort sett samma människor som också har de högsta inkomsterna.

Inom EU kvalar cirka 140 miljoner personer in i denna globala utsläppselit, mer än var fjärde EU-medborgare, uppskattar Piketty och Chancel.

Rätt många svenskar tillhör rimligen denna grupp. De superrika, förstås, men också stora grupper av akademiker och tjänstemän, de som flyger på konferenser över halva världen, som har villor, sommarhus och bilar och som konsumerar prylar på löpande band.

De är våra egna ”amerikaner”.

Det är förmodligen en orsak till att svenska politiker varit så försiktiga med att peka ut klimatbovarna. Ingen vill stöta sig med denna resursstarka grupp som kan avgöra varje val.


Mer exakt hur det ser ut i Sverige vet vi tyvärr inte, visar det sig när jag lägger ett par dagar på att undersöka saken. I en artikel från 2013 berättar Statistiska centralbyrån att de tio procenten fattigaste står för fem procent av utsläppen och de rikaste tio står för tjugo procent. Läkaren, direktören, professorn eller ingenjören är alltså ett fyra gånger så stort klimatproblem som den som städar deras hem eller serverar dem på krogen. Men det är siffror från 2003. Varken Naturvårdsverket eller Statistiska centralbyrån har mer uppdaterade och heltäckande uppgifter.

Det är faktiskt häpnadsväckande att det inte förs kontinuerlig offentlig statistik över en så central rättvisefråga, men enligt SCB ger den typen av undersökningar så få svar att byrån har slutat göra dem.

Nej, inkomst är inte allt. Det spelar roll om man bor i stan eller på landet, om man äter kött, kör bil, om man är flygrädd eller inte, och så vidare. Därför finns förstås också låg- och medelinkomsttagare som är veritabla utsläppsmästare. Men det är undantagen som bekräftar regeln att ju mer pengar du har, desto mer förstör du.


Baserat på en undersökning av 1  000 hushåll i Västra Götaland 2012, en grupp som kan antas representera den svenska befolkningen, har Chalmers-forskaren Jonas Nässén beräknat utsläppsnivåer för olika inkomstgrupper (Journal of industrial ecology, 2015).

Det man mätt är hushållens privata konsumtion inklusive resor, energi, mat och övriga produkter och tjänster, och utifrån detta har man beräknat utsläpp. Det visar sig att den rikaste tiondelen av befolkningen släpper ut över 12 ton koldioxid­ekvivalenter per år. Den fattigaste tiondelen ligger under 6 ton. Inom den breda medelklassen (inkomstdecil 3–8) är skillnaderna i utsläpp inte så stora. Alla ligger mellan cirka 7,5 och 8,5 ton per år. Det beror på att även inkomstskillnaderna mellan dessa grupper är relativt små.

Foto: Diagram: JONAS NÄSSÉN/CHALMERS
Världens utsläpp av koldioxid skulle minska med 20 procent om den rikaste tiondelen halverade sina utsläpp.

Och i en studie från Totalförsvarets forskningsinstitut (2008) mäter forskarna Annika Karlsson-Kanyama och Riitta Räty hur mycket energi olika inkomstgrupper använder. Energi är i sin tur ett ganska bra mått på utsläpp av koldioxid. Resultatet är klockrent: de 20 procenten rikaste männen i landet gör av med dubbelt så mycket energi som de fattigaste 20 procenten. Siffrorna för kvinnorna är snarlika, men på en lite lägre nivå.
Klimatvandalen än en man i kostym.


Att våra samlade resurser i allt högre grad koncentreras kompletterar bilden. Den nedre halvan av befolkningen i Sverige ökade sina disponibla inkomster med 42 procent mellan 1991 och 2015. De rikaste tio procentens inkomst ökade med 127 procent (SCB 2017).

De tar en allt större del av kakan. Och de använder sitt överflöd för att förstöra planeten.

Man kan bli miljötaliban för mindre.

Det är klart, som Jens Holm skriver, att det inte räcker med att de rika drar ner sin konsumtion för att rädda klimatet. Det finns ju knappast en enda person i Europa som i dag lever på en hållbar nivå.

Men det skulle vara en bra bit på väg. Om de rikaste tio procenten i världen tvingas halvera sina utsläpp, skulle det innebära att de totala utsläppen sjönk med över 20 procent.


Ja, jag skriver tvingas. Eftersom vår ekonomi och kultur bygger på ständigt ökad produktion och konsumtion blir individuella val tämligen verkningslösa. Vi måste tvinga oss själva och varandra att lämna de fossila bränslena och bryta prylgalenskapen. Det kan bara ske genom politiska beslut: skatter, förbud, styrda investeringar och avinvesteringar.

En politik med udden mot de rika skulle också göra det mer legitimt att ställa krav på alla andra. Jag känner själv ett starkt motstånd mot att ändra mina vanor det minsta om jag misstänker att de i toppen hela tiden kommer undan. Varför ska jag byta till ett snålsprutande duschmunstycke man inte blir ren av, när jag vet att andra flyger till Stockholm för ett jobbmöte över dan?

En slutsats av identifieringen av fienden är förstås att vänsterns gamla paradgren att beskatta de rika samtidigt fungerar som klimatpolitik. Koldioxidskatter i all ära, men en fet fastighetsskatt skulle också få effekt. Allt som beskär de rikas konsumtionsmöjligheter.

Det krävs ingen total ”klimatkommunism” för att vrida utvecklingen rätt.

Men – och detta är viktigt – det förutsätter att pengarna inte används för att höja de fattigares inkomster. En omfördelning från rika till fattiga skulle tvärtom sannolikt öka utsläppen, eftersom fattigare hushåll släpper ut mer i relation till sin inkomst. Pengarna måste i stället gå till de gemensamma investeringar som anpassningen kräver, sådant som höghastighetståg, gratis kollektivtrafik och vindkraftsparker.


Det krävs ingen total ”klimatkommunism” för att vrida utvecklingen rätt. Den brittiske nationalekonomen Nicholas Stern, mannen bakom den uppmärksammade Stern-rapporten, har uppskattat kostnaden för att klara omställningen till två procent av världs-BNP, berättar Jens Holm. Två procent är mindre än Sverige brukade lägga på försvaret under Kalla kriget, men kanske för lågt räknat enligt många andra bedömare. Men det pekar ändå på att omställningen förmodligen är fullt möjlig utan att våra samhällen måste förändras i grunden.

Det gäller bara att se till att de som förstör mest också är de som tar notan.

ARTIKELN HANDLAR OM