Magert porträtt av vännen Stieg Larsson

BOKRECENSIONER

Baksis biografi kommer inte sitt objekt tillräckligt nära

Kurdo Baksi. Kollega med Larsson på tidningein Expo.

Alla som skriver om Stieg Larsson kommer misstänkas vilja profitera på en berömdhet, men han förtjänar naturligtvis att bli omskriven som alla andra författare. Den som känner sig manad att teckna hans porträtt måste dock ha något att säga.

Kurdo Baksis syfte med Min vän Stieg Larsson (Norstedts) är att teckna aktivisten och antirasisten Stieg Larsson, inte deckarförfattaren, och deras gemensamma arbete kring tidskriften Expo. Ambitionen är vällovlig, men resultatet är generande magert. Baksi gräver inte i läggen, vaskar inte fram något idéinnehåll, ställer inte de viktiga frågorna: Hur tänkte Stieg Larsson kring främlingsfientlighetens orsaker och hur den strategiskt bäst ska bekämpas? Ergo: Finns det ett ideologiskt arv att förvalta?

Kurdo Baksi understryker att Stieg Larsson var ”en gåta” – det är en vanlig författarursäkt när man inte kommit sitt objekt tillräckligt nära – och så var det kanske. Det händer alla någon gång, att vännen man trodde man kände plötsligt visar sig vara lika hemlighetsfull som månens baksida. Det är i såna lägen man brukar fundera över om man verkligen var ”vänner”. Det är också en fråga som Baksi ofrivilligt påtvingar läsaren med några väl spekulativa passager, på gränsen till snaskiga.

Åsa Linderborg