Jag låg vaken och vaktade familjen

BOKRECENSIONER

Skrivandet tog Karin Alvtegen ur depressionen

Hon är nära släkt med Astrid Lindgren men började skriva för att rädda sitt eget liv.

Nu kommer hon ut med sin tredje roman och är i dag en av Sveriges mest sålda författare, både hemma och utomlands.

– Jag har aldrig varit så lycklig som nu. Men det beror på helt andra saker, säger Karin Alvtegen.

Foto: Tommy Mardell
Karin Alvtegen skrev sin första bok på sex veckor. Det räddade henne ur den depression hon drabbats av.

Karin Alvtegens framfart över den litterära scenen är ett veritabelt segertåg. Och bokbranschen häpnar fortfarande över hur snabbt det gått.

Hennes böcker har översatts till 21 språk (förhandlingar pågår med förlag i ytterligare sex länder). Två av hennes böcker ska bli film och skotsk tv ska göra en mini-serie i tre avsnitt.

Enligt hennes agent är hon Nordens näst mest exporterade kvinnliga deckarförfattare och timingen är perfekt när hon nu kommer ut med sin tredje roman – ”Svek”.

– Den har varit svårast att skriva. Med de två första i ryggen hade jag en djävul på varje axel. Den ena hette Prestation och den andra Ångest, säger hon.

Men förlaget i Tyskland köpte den oläst.

– Min agent ringde precis från bokmässan i Frankfurt och berättade att jag ligger trea på den spanska topplistan. Franska Elle har utsett ”Saknad” till en av årets böcker och ett japanskt bolag har köpt rättigheterna, säger hon med både förvåning och glädje i rösten.

Ändå är det inte framgångarna i sig som gör att det strålar om Karin Alvtegen, det är andra värden som får henne att spärra upp sina blå ögon och deklarera: ”Jag har aldrig varit så lycklig som nu.”

Fullständigt slut

Karin Alvtegen började skriva romaner för sju år sedan. Enligt henne själv var det en förutsättning för att över huvud taget överleva.

– Tre år tidigare dog min storebror i en klättringsolycka. Jag var gravid i nionde månaden och hade redan en tvååring. Det gick helt enkelt inte att bryta ihop då, säger hon.

I tre år kämpade hon. Men inuti åt sorgen upp henne, bit för bit. En dag rasade försvarsmurarna, hon föll ner i ett djupt svart hål där bara panikångest och depression gjorde henne sällskap.

– Jag var fullständigt slut. Jag kunde inte gå ut, inte svara i telefon, inte titta på TV. På nätterna låg jag vaken och vaktade min familj för allt ont som kunde hända. Det enda som höll mig vid liv var tanken på mina barn och att mina föräldrar inte skulle behöva mista ännu ett barn.

Karin Alvtegen säger att hon inte hade klarat sig utan de antidepressiva mediciner hon fick. Men det var skrivandet som verkligen fick henne att börja må bättre.

– Jag vaknade en dag med en lust att skriva. Det skulle handla om en person som mådde lika dåligt som jag och som ändå vågade sig ut. Och som därute konfronterades med sin värsta mardröm, säger hon.

Skrivandet blev en mani. Varje ledig stund satte hon sig framför datorn i källaren och sex veckor senare hade hon skrivit sin första roman.

Den handlar om en person som mot alla odds lyckas ta tillbaka kontrollen över sitt liv.

– Huvudpersonen var mitt alter ego. Jag hade ingen tanke på att någon annan skulle läsa det jag skrivit, säger hon.

Men texten fanns där och Karin Alvtegen slog upp bokförlag i telefonkatalogens gula sidor. Resten är, som det heter, historia.

Saknar Astrid

Bokförlaget kände då inte till att Karin Alvtegens morfar var bror till Astrid Lindgren.

– Astrid var en av mina gammelfastrar och vi har stark sammanhållning i släkten. Men jag ville inte att det skulle komma ut. Bara tanken på att någon skulle tro att jag utnyttjade det släktskapet för att bli utgiven får mig att rysa av obehag, säger hon.

Men nu, tre romaner senare och mycket bevisat, känns det bra att tala om gammelfaster Astrid.

– Hon var en fantastisk människa som alltid ville hjälpa till. Hon var faktiskt precis så godhjärtad som de flesta människor vill tro och jag saknar henne mycket.

Trots de stora förlusterna strålar det om Karin Alvtegen i dag. Och, säger hon, det beror inte på försäljningsframgångarna.

– Jag kommer alltid att sakna min storebror. Men hans död har lärt mig vad det är som betyder något i livet: mina barn, min man och andra människor som står mig nära. Utan dem blir allt annat helt ointressant.

Men framgångarna måste väl kännas bra?

– Ja, det är jättekul och jag är väldigt ödmjuk inför det faktum att många uppskattar mina böcker. Men rent praktiskt innebär det egentligen bara att jag har försörjningen säkrad för ett par år.

Vad ska du göra nu?

– Jag jobbar med ett filmmanus på ”Saknad”. Under hösten ska jag resa runt och prata om ”Svek”. Sedan vet jag inte. Jag tycker om att vara ledig och ska försöka arbeta så lite som möjligt. Om jag törs kommer jag att försöka skriva en barnbok.

Fakta: Karin Alvtegen

Olle Castelius

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker