Essäer

Essäer som rymmer ett radikalt manifest

Natalia Ginzburgs röst bärs av kraften som lidandet inte knäckt

Av: 

Karin Pettersson

Natalia Ginzburg (1916–1991), italiensk författare.
Natalia Ginzburg (1916–1991), italiensk författare.

BOKRECENSIONER

Att uppfostra barn är det svåraste jag gjort. Balansgången mellan att ge efter och hålla emot, mellan närhet och distans. Det är den vardagligaste av praktiker. Samtidigt och paradoxalt nog är det en djupt politisk handling, människans kanske enda möjlighet att forma framtiden.

I essäsamlingen Små dygder av den italienska författaren Natalia Ginzburg kretsar texten kring det lilla livet; vänskapen, kärleken, relationen till barnen. I titelessän sammanfattar Ginzburg sin syn på just barnuppfostran. Det viktiga, skriver hon, är inte att lära barnen små dygder, utan stora. ”Inte sparsamhet, utan generositet och likgiltighet inför pengar. Inte diplomati utan kärlek till sin nästa och försakelse.” Det är en på ytan lågmäld text om hem och vardag. Samtidigt är det ett radikalt politiskt manifest som sammanfattar en livshållning och en människosyn.


Natalia Ginzburg föddes i Palermo 1916 och dog i Rom 1991. Hon är en av efterkrigstidens viktigaste italienska författare och förra året kom hennes mest kända roman, den självbiografiska Familjelexikon, i svensk översättning. Även Små dygder hämtar sitt material ur Ginzburgs eget liv. I den första essän, Vinter i Abruzzerna skildras vardagen i den by på den italienska landsbygden som Ginzburg, hennes man och deras två små barn gömde sig i under kriget.

Med värme och humor skildras de hårda vintrarna, översvämningarna om våren, frostknölar och grannen som kom och lagade sagnocolle. Först i sista stycket får vi veta varför tiden framstår som så förtrollad: ”Min man dog i Rom i Regina Coeli-fängelset några månader efter att vi hade lämnat byn.” Ginzburgs familj och vänkrets var antifascister under kriget och hennes make Leone blev torterad till döds.


”Jag önskade i början att skriva som en man”, skriver Ginzburg i essän Mitt yrke som handlar om skrivandets njutning och plåga. Hon beskriver hur den kvinnliga erfarenheten – barnen och sorgen – formar henne, och därmed av nödvändighet hennes författarskap. Ett kall som hos Ginzburg kräver både sanning och uppoffringar. ”Det här yrket är aldrig en tröst eller förströelse. Den är inte ett sällskap. Det här yrket är en härskare, en härskare som är i stånd att piska oss blodiga.”

Bäst är de essäer som handlar om skrivandet, vänskapen och barnen. Svagare är de som med outsiderns blick skildrar livet i England. De känns daterade och vacklar på gränsen till det banala. Men det är en anteckning i marginalen. För i de flesta essäer lyckas Ginzburg ladda det vardagliga med en förhöjd livskänsla. Jag tänker på filosofen Martin Hägglunds Vårt enda liv och hans fråga om vad en medvetenhet om dödens närhet gör med det levande livet – både vår upplevelse av det, men också med vårt politiska tänkande.

I Små dygder är det vardagslivet som här ges politisk och moralisk mening. Ginzburgs röst är lågmäld men intensiv. Den bärs av kraften hos en människa som lidandet inte knäckt, utan i stället lärt skilja krafset från det väsentliga. Eller de stora dygderna från de små.

ANNONS

Vinterdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Fascismens muller rubbar inte livsglädjen

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Essäer

Rachel Cusk

Martin Hägglund