Hej då, demokrati

Sinziana Ravini om urholkat folkvälde och en ny mörkare tidsålder som precis har börjat

Foto: anton blomberg
Demonstration för allmän rösträtt på Gärdet i Stockholm på förstamaj 1901. I dag finns ingen demokratisk kamp om hur samhället ska se ut, menar Jeff Werner i boken ”Postdemokratisk kultur”.
BOKRECENSIONER

Vi lever i den dolda diktaturens tidsålder. En ålder där postdemokratin vinner mark i takt med att kulturen håller på att ta över politikens roll. Det hade redan Antonio Gramsci förstått. För att vinna ett val, förklarade han, måste man först vinna folks hjärtan.

Och hur gör man det? Genom att låta den kulturella erövringen gå framför den politiska. Med andra ord – kultur först. politik sen. 68-rörelsen hade exempelvis aldrig vunnit så mycket mark om det inte hade varit för filmerna, konstverken och böckerna den producerade. Samma sak gäller alt-right rörelsens strategier, med den stora skillnaden att de knappast skapat några större mästerverk på den fronten.


Men vilka andra tecken ser vi på att vår demokrati, så som vi kände den, håller på att försvinna? Jeff Werner går i boken Postdemokratisk kultur till botten med såväl den svenska som den internationella postdemokratin, och kultur verkar vara både problemet och lösningen.

Jeff Werner är en akademiskt tung och samtidigt lättillgänglig konsthistoriker, vilket är närmast en anomali, om man tänker på de alster som kommit ut ur konsthistoriens elfenbenstorn de senaste åren. Ibland är hans stil lite väl snustorr och opersonlig, men det förlåter man honom snabbt, för sätten han fogar ihop problemen på, eller rättare sagt, avslöjar hur de hänger ihop, är så självklara, att man undrar hur det kommer sig att ingen skrivit den här boken tidigare. Boken kunde inte vara mer aktuell, för Werner skriver också valrörelsernas bidrag till postdemokratiseringen.

Foto: Marcus Ericsson/TT / TT NYHETSBYRÅN
Jeff Werner, författare och professor i konstvetenskap.


Och vilka tecken ser han på demokratins urholkning? Folk är mer styrda av opinionsundersökningar än av partiernas faktiska politiska program. I dag handlar dessutom frågorna mer om folks förtroende för partiledare än deras politiska värderingar. Detta leder till att politiskt ledarskap reducerats till rent och skärt ledarskap, vilket vi kunde se i fallet Anna Kinberg Batra, som fick avgå för att hon inte upplevdes som en tillräckligt bra ledare. För att inte tala om politikens intimisering, som gick så långt för några år sen, att Lars Leijonborg i tv-programmet Silikon fick frågan – ”rakar du pungen?” Werner ifrågasätter också Almedalveckans buskisformer. Är det okej att stå i en toalettkö med landets representanter?


Werner ifrågasätter också den så kallade demokratiseringen av skolväsendet med kommersiella tjänster som digital läxhjälp. Hur kan en betaltjänst kallas demokratisk, när den främst gynnar de familjer som har råd att använda den?

Han attackerar också Sverigedemokraternas antropologiska användning av kulturbegreppet. Vad innebär det att ”vara stolt över vår kultur”? Och vad ska man säga om storstädernas kreativa klasser? De är toleranta i frågor om invandring och sexuella rättigheter, men knappast i frågor om utvidgad demokrati och ekonomisk jämlikhet. Werner tar stöd i Chantal Mouffes teorier när han fastställer att konsensus leder till en urholkning av demokratin, för deltagarstrukturer är oftast skendemokratiska om folk inte tillåts utmana konsensus. Werner har mer än rätt när han hävdar att det i dag inte finns någon kollektiv, agonistisk och demokratisk kamp om hur samhället ska se ut, eftersom man låter konflikterna avverkas av de extrema sidorna i stället.


Men hur förvandlar man det offentliga mysrummet till ett stridsrum? Werner kommer inte med några konkreta förslag, men ber indirekt politiker och kulturutövare att synliggöra samhällets inneboende konflikter.

”Folk är mer styrda av opinionsundersökningar än av partiernas faktiska politiska program”

Han tillhandahåller också en gedigen kulturhistoria av Sveriges institutioner, arbetarrörelsens krav på kulturell demokrati, folk- och kulturhusen, kursgårdarna. Vi får också ta del av hur olika motståndsrörelser fann inspirationskällor i museirummen, som till exempel Pergamonmuseet i Berlin och hur det förflutna alltid erbjudit en ”motståndets estetik”, för att tala med Peter Weiss.

En annan teoretiker som Werner tar hjälp av är Boris Groys, som hävdar att medeltiden var intresserad av evigheten, renässansen det förflutna, moderniteten av framtiden, medan vår epok endast är intresserad av sig själv.

Här hade han kunnat dra paralleller till Silicon Valleys bidrag till vår tids nutidsnarcissism och deras transhumanistiska försök att förvandla människan till en evigt ung Übermensch som inte längre nöjer sig med jorden, utan också måste -kolonisera rymden. Inget ont om rymdresor, men de kommer knappast vara till för alla.


Ja, det finns mycket att säga om vår postdemokratiska tidsålder. För ja, den har precis börjat. Jag kan inte annat än välkomna Werner som haft mod nog att peka ut det. Vi får helt enkelt hoppas att så många av oss som möjligt har mod nog att inse det.

ARTIKELN HANDLAR OM