UKON under skalet

Foto: Ulf Karl Olov Nilsson fick i år Göteborgspostens litteraturpris.
BOKRECENSIONER

Om jag någonsin äter ägg igen kommer jag inte att salta det. Jag kommer nämligen att skratta så jag gråter. Den roligaste svenska dikt jag har läst på länge handlar om just ett ägg. Eller egentligen om alla ägg, eftersom ägget enligt poeten Ulf Karl Olov Nilsson inte har någon individualitet. UKON skriver att ägget alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Att det är den första och sista formen. På den omstridda frågan om ursprung svarar han att hönan kommer före ägget, men att ägget också kommer före hönan. Dessförinnan har han gjort iakttagelsen att alla verb i äggets närhet – ”kläcka, ”knäcka”, ”sprätta”, ”skiva” och så vidare – betecknar våld eller debilitet. Jag läser dikten om och om igen, skrattar och skakar på huvudet. Det är så roligt att ägget har fått en hyllningsdikt, att det äntligen får existera utan att fungera som metafor. Men UKON:s äggdikt är inte bara underhållande. Under skalet är den också hårdkokt politisk. Jag tänker att den är en drift med upplysningsprojektet, med dess naiva tilltro till en rationell förståelse av världen. Likt en samtida vetenskapsman smyger UKON omkring den ovala formen och vill knäcka dess gåta. Han försöker begripliggöra ägget och tränga ner i dess innersta, ömsom med existentiell desperation och ömsom med dietistens allvar. Men det är lönlöst. Därför att ägget är ett tomt betecknande. Det gula innanmätet spricker ofrånkomligen och blandar sig med vitan. Genom att redogöra för något så banalt som ett ägg visar samtidigt UKON redogörelsens inneboende banalitet. Nej, det går inte att bemästra världen. Bara att förstå ägget är ett livsprojekt. Och när man väl ska stoppa det i munnen är det redan översaltat.

Också andra dikter i den nyutkomna Synopsis, UKON:s nionde diktsamling, innehåller detta blasfemiska och debila drag med spår av upplysningskritik. Genom att ställa upp stränga koncept för sina dikter, koncept som man måste acceptera för att läsningen ska bli möjlig, visar UKON att alla språkliga normer på sätt och vis är lika tillslutna och lätta att slå hål på som ägget.

Ett sådant skört exempel utgör Det panegyriska, ett operalibretto i två akter som också finns inläst på den medföljande cd-skivan. Där pågår en dialog mellan ett jag och ett du, med inslag av en kör och en tredje röst. Duet affirmerar allt som jaget säger, det hela liknar en terapisituation. Till en början är jaget självföraktande och bekräftelsesökande. Men två tredjedelar in i texten slår det plötsligt över: jaget börjar i stället förakta duet och hänger sig åt högljudda våldsfantasier. Och sedan slutar allt där det började, i självförakt. Dramaturgin är cirkulär, eller varför inte oval: dikten pågår i trettio sidor, men ingen positiv utveckling äger rum. Subjektet når inte upplysning; det urladdar bara för att strax därpå inta ursprungsläge. Det panegyriska utvecklas till en yrselframkallande parodi på progressionstanken. Det enda sättet att få stopp på det rullande ägget är att knäcka dess botten och ställa det på högkant, vilket är precis vad som händer.

UKON skapar nytt genom att använda det semantiskt utslitna, klichéer och urvattnat språk från den offentliga och privata sfären. I stället för att vidareutveckla troper håvar han in sådant som faller utanför det litterära och fångar språket i vår omedelbara närhet. I nio dikter med ”Found poem” i titeln demonstrerar han sitt byte: utdrag ur lagboken, namn på porrstjärnor, citat ur dödsannonser, brandutbildningsmaterial.

Men Synopsis innehåller mer än så, den avslutas till exempel med en lång essädikt, ett ortografiskt sökande efter stora A. Med stora A förhåller det sig lite annorlunda än med ägget: stora A har inte alltid funnits och kommer inte alltid att finnas. Det är inte den första och sista formen. Ändå är det den form som möjliggör alla andra former i boken. Ägget kommer före stora A, men stora A kommer också före ägget. Medvetenheten om den spänningen är för mig A och O i Synopsis. Eller pricken över i:et.

Athena Farrokhzad