Ska han hitta sin fru?

BOKRECENSIONER

Fascinerande fantasy av Haruki Murakami

Foto: Murakami.

Att läsa Haruki Murakamis 740-sidiga roman Fågeln som vrider upp världen är som att hamna mitt i en avancerad David Lynch-film. Konkreta vardagligheter växlar lugnt och stilla med de mest häpnadsväckande förvecklingar. Allt tycks ha ett samband, alla bär på svårbegripliga budskap, föremål mättade av symbolik visas fram, men man anar sällan vad symbolerna står för. Varje scen är konturskarpt berättad. Murakami bygger upp en alldeles egen värld som är lika svår att ta sig ur som att förstå.

Fågeln som vrider upp världen utkom i original redan 1997 och är ett tidigare verk än Kafka på stranden, Murakamis stora internationella genombrott som kom i svensk översättning i fjol. Har man läst den känner man sig rätt hemma i den värld av intrikata och oförutsägbara samband som drabbar den unge och rätt bleke huvudpersonen Toru Okada. Mönster går igen mellan de båda romanerna, katter spelar nyckelroller, den radikala ondskan får kropp i olika gestalter och ställs mot människor som kan få en wagneriansk läsare att associera till Parsifal, ”den rene dåren”. Romanen artar sig till en lika sofistikerad som pojkboksartad kamp mot det onda.

Att försöka ge en kortfattad resumé av handlingen är lika omöjligt som att snabbt ge den oinvigde ett begrepp om vad som försiggår i Twin Peaks. Det börjar i alla fall med att Toru Okadas katt försvinner. Sedan försvinner också hans fru, och det börjar dyka upp egendomliga gestalter med gåtfulla budskap eller fascinerande historier i bagaget. Mest fascinerande men hårresande hemska är den gamle löjtnant Mamiyas berättelser om sina upplevelser i det japanska lydriket Manchuriet under kriget och i den sovjetiska fångenskapen därefter. Allt i de berättelserna går på olika sätt igen i vad som händer Toru i nutid. Inte minst upplevelser i brunnar är centrala.

Vanligen är jag mycket reserverad mot det mesta som luktar fantasy, men lika litet som jag kan undandra mig fascinationen i David Lynchs världar kan jag göra det i Murakamis. Virtuositeten i själva intrigskapandet och den minutiösa exakthet med vilken han bygger upp varje scen är så ohjälpligt suggestiv att man bara måste få veta om Toru verkligen ska hitta sin fru och om han verkligen ska kunna besegra ondskan. Fråga mig bara inte om han lyckas!