Ömt våld

BOKRECENSIONER

JENNY TUNEDAL om en poet hon inte kommer undan

Foto: Eva Runefeldt.

Eva Runefelts lyrik utsätter läsaren för extrem lyhördhet, man tvingas sakta ner, stanna länge och lystra hårt. Känna verkligheten röra sig innanför/utanför det som är språket, dikten, kroppen, munnen, drömmen, livet, döden. Gränserna mellan är glasklara, men släpper igenom; materia, förnimmelser, inte minst ljus. Hennes dikters känsel sitter i ögonen, munnen, öronen, näsan, handen som skriver: ”Handen som samlar rummets värme / handen som drar i sig världen, / drar i sig / rummet som smälter” som det står i den förra diktsamlingen, I djuret (2001).

Alla sinnen står öppna i Runefelts skrift; vidrör, rörs och blandas samman. Språket är spröt som sträcker sig, vibrerar. Och orden blir vackra och fruktansvärda, när de oavbrutet fås att klinga i varandra, glida samman och spraka isär: ”En ovägd mängd / rovsömn / sicksackeri / Tanken spankulerar / fri som smitta / Brus, vatten, sprakvatten, språkfålar / sparvspråk, vigvatten” lyder några rader ur den nya, sjunde, diktsamlingen I ett förskingrat nu.

”Tvingas” skrev jag i den första meningen, ett starkt ord, men det här är en poesi som med fast hand griper om sin läsare. Ibland vill jag värja mig, backa från dikten, eller hasta genom för att komma undan. Det som hindrar mig måste vara formen, så väl avvägd, så genomförd.

Det sparsmakade, de ibland korta raderna som hastigt faller nerför sidan, vitheten och tomrummen är inte symptom på något språkligt sammanbrott eller syntaktiskt kaos att vimla runt i. En exakt ordning, om än annorlunda, råder.

Att läsa är som att bli smittad, språkets skarpa lyster sprider sig. Man kan stirra sig blind, ljuda sig hög, ord för ord, genom dessa dikter. Det känns som att ha ett ömt våld i munnen, att bändas öppen av ”en blick / som ständigt söker / samman och isär”.

Höga c - för Edith Södergran i den nya samlingen inleds med raderna: ”Det finns en stigning / i det snedställda ljus som kommer / om eftermiddagen”. Jag tänker att Runefelt här korresponderar med Emily Dickinson, som skrivit en skönt outgrundlig dikt vars början lyder: ”There is a certain slant of light / On winter afternoons”.

Hos Runefelt rör sig ljuset mot en sång, stiger längs den stränga skalan till ”Höga c, röd ton”. Dickinsons ljus är däremot tungt, betryckande. Likt en farsot tar det sig in och orsakar smärta, förändrar det inre rum där betydelserna är. Ljusets omvälvande kraft känns talande inte bara för Dickinsons poetik utan också för Eva Runefelts - att öppna sitt språk för det gula eller dova som både omsluter och skär genom.

Dickinsons dikt slutar när ljuset drar sig undan likt ”the distance / On the look of death”. Döden som absolut avstånd och omedelbar närhet skuggar också Runefelts dikt, allt sedan samlingen Mjuka mörkret (1997). Där skrev hon en hemvist åt de döda som saknar motstycke i svensk samtidslyrik och ställde bland annat frågan: ”Var finns ordet, rörelsen som följer med in i döden / och återvänder?”

I de nya dikterna rör sig orden in mot döden, eller i alla fall dess närhet, bland annat via två vilt och trotsigt sörjande gestalter, den spanska monarkdottern Juana (1479-1555) och den egyptiska gudinnan Isis. Mannen som allt närmare avlägsnar sig beskriver hur Juana sitter vid sin döde Felipes sida och vägrar att låta honom jordfästas. Isis trotsade döden mer bokstavligt, mer gudomligt. Hon letade reda på alla delar av sin styckmördade make Osiris kropp och fick honom att återuppstå.

”Jag för dig / fram och åter / genom mig / Trär dig genom / döda dagar” säger diktjaget i Isis. En skugga från Mjuka mörkret faller in: ”Var om mig / Trä in mig med nål i någon”, skrev Runefelt den gången. Levande och döda rör varandra med ömma hårda trådar. Sömnaden pågår ständigt, som för att laga avståndet, ligga så tätt intill att man får fäste, kan vidröra och röras av den dödas obarmhärtigt pågående frånvaro.

Att läsa Eva Runefelts dikter om döden är ingen tröst. Men det otröstliga öppnar sig, blir delbart. De allra starkaste dikterna i I ett förskingrat nu rör sig mot de döda utan annan förmedlande instans än ett diktjag som återigen söker sig till randen mot Icke, som vill göra sig hörd över gränsen, som frågar ”Hör du?” Här är den efterlevandes hopplösa villkor, denna hjärtskärande längtan:

”längre tillbaka

Lägger mig i Omvatten

om kvällarna

för att hålla kvar mig i dig

mamma”