Nätstrumpor och våld

BOKRECENSIONER

KERSTIN STJÄRNE läser om det nya Kina

1 av 2 | Foto: Rundcrantz.

Kan ett Kina som öppnar sig ekonomiskt förbli stängt politiskt?

Två Kina-böcker får en att fundera.

Xiao Rundcrantzs Röd åklagare är en inifrånskildring av det kinesiska rättssystemet. Rachel DeWoskin rapporterar i Babes i Beijing från det nya Kinas medievärld, vilken hon själv råkar bli en del av.

Bägge startar läsarvänligt: med en dramatisk avrättningsscen respektive inspelning av en flamsig såpascen, där kläderna far.

Xiao rekryteras som artonåring till åklagarmyndigheten i Changsha i Hunan-provinsen i södra Kina och får en hårdhänt inskolning i jobbet.

Hon deltar i en avrättning och får kontrollera att den avrättade är död (det är han inte). Hon har själv bidragit till domen genom att lova honom få behålla livet för barnens skull om han bekände (det fick han inte).

Hon deltar i en ettbarnskampanj på landet, där hus sprängs i bitar som straff för barn och ett sju månaders foster tvångsaborteras.

Det gäller att vara hård, undertrycka varje form av medlidande; lydnad är ett nyckelord.

Försvarsadvokater finns knappast, metoderna är militära (80 procent av de anställda kommer från armén) med skrik och slag, skrämselteknik, nattliga förhör, falska löften.

Rättsväsendet är "pistolen i Partiets hand" och kan icke ha fel.

Partiet är ett formlöst maktfullkomligt monster, som genomtränger samhället på alla nivåer.

Liksom våldet. Xiao får stryk som barn så skinnet spricker plus salt i såren. En våldtagen tolvåring får stryk av sin mor och ingen hjälp av samhället "för det händer så ofta". Hustrumisshandeln är utbredd. Gräl blir lätt slagsmål även kollegor emellan.

Själv är Xiao inget helgon. Hon klipper till folk, förråder en vän, kör med falska löften, hela registret.

Men hon mår illa, "visar inte rätta andan", gör allt öppnare uppror. Ett slags kulmen nås när hon tvingas medverka till att en oskyldig student offras för att lugna studenterna i svallvågorna efter massakern på Himmelska Fridens torg.

På 90-talet sysslar hon bland annat med ekobrott och ett samhälle framträder där kontakter och kontanter fixar jobb, förflyttningar, avancemang. Man kan köpa sig fri från grova brott och sätta dit en fiende med fabricerade anklagelser.

När hennes tyske älskare Ralf dött i trafiken hinner hennes eget rättsmaskineri upp henne: hon tvingas till abort för att hon inte har förlossningstillstånd.

Bokens styrka är det dokumentära, en rapport från en stängd värld, snarare än det stilistiska. Svära ska man helst göra på sitt eget språk och ingen blir väl särskilt rädd av att kallas "tvättäkta usling", "jävla oäkting", "svinskalle" eller så.

Man undrar lite hur det låter på originalspråket.

Rachel DeWoskin är michigantjejen som kommer till Beijing i mitten av 90-talet för att jobba på en amerikansk pr-firma och snubblar in på en roll i en såpopera, där amerikanska tjejer förför kinesiska män.

Men boken är bättre än sitt omslag (en nätstrumperumpa). Här kommer en skarpögd och frågvis tjej till ett land där det är ärofyllt att vara rik och konsumtion blivit en religion. Med kaotiska shoppingdistrikt, vansinnig trafik och en himmel som är blå bara på helgerna (då fabrikerna är stängda).

Hon är bra på Beijing-känsla: gatuscener, förortsträngsel, mat och dofter, snabba cykelturer längs Långa Fridens aveny.

Hon är bra på vänner och gör snabbporträtt på några av dem, som ger glimtar av generationsklyftor, barn som gömts på landet, kärlekshistorier och skilsmässor.

När Rachel och hennes vänner svischar mellan sushibarer och jazzklubbar kan man tycka att de just stigit ner från en storduk och fortsätter agera.

Men de är också representanter för en ny frihet, en ny livsstil, en transnationell ungdom som kränger i sina kulturer, som vill ut, vill veta.

Rachel gör det genom språket, pepprar sin text med kinesiska ord hon lär sig medan hon lever, trycker ihop och tar isär stavelser som legobitar. Det är lustfyllt och smittsamt; man blir sugen både på kinesiskan och människorna.

I den nya globala medievärlden kan ingen absolut informationskontroll finnas. En ny generation låter sig inte kontrolleras.

Xiao slapp ur Partiets nät genom en svensk internetvän. (Desto lättare eftersom hon påstår att 99 procent av kinesiska poliser inte kan engelska eller annat språk.)

Kanske till och med en fånig såpa kan föra människor samman.

Romaner

Kerstin Stjärne ([email protected])