Polissvin tar över

avAnn Charlott Altstadt

BOKRECENSIONER

Ann Charlott Altstadt börjar gilla den odräglige Evert Bäckström

Foto: PONTUS ORRE
Leif GW Perssons nya deckare är en burlesk historia.

I Den döende detektiven tog Leif GW Persson tyvärr livet av den råbarkade men gode före detta chefen för rikskriminalen Lars Martin Johansson, mannen som kunde se bakom hörn. Jag säger tyvärr, för jag har följt honom sedan han på 70-talet satt i spaningsbil med kumpanen Bo Jarnebring. Likt hans fru kan jag inte fatta varför han inte började motionera, höll igen på de kulinariska utsvävningarna och trots varningar var tvungen att dö knall och fall på älgjaktens första dag.

Det får som konsekvens att alla tiders värsta vidrigaste polissvin, den vandrande flashbacktråden Evert Bäckström, nu får härja fritt.

Den sanna historien om Pinocchios näsa kallas pikareskroman. Det betyder att det praktiska polisarbetet hamnar något i bakgrunden. Den odräglige, tillika oduglige, Bäckström breder i stället ut sig i en burlesk historia med lösa trådar som inkluderar ett advokatmord, kaninvanvård, en oförskämd papegoja, läskiga gangstrar, en vimsig grevinna, obskyra konstexperter och en nästan ovärderlig speldosa i form av Pinocchio.

Trots eller tack vare Bäckströms kodumma karaktär flätas intrigens delar elegant ihop till en maffig helhet som tillfredsställer läsarnas behov av ett kittlande persongalleri, märkliga sammanträffanden och historiska vingslag; ryska revolutionen hänger på ett hår.

I Linda - som i Lindamordet beskrivs Bäckström som liten, fet och primitiv som vid behov kan vara både listig och långsynt. Hans självgoda djupt felaktiga världsbild, högst tvivelaktiga vanor och obefintliga arbetsmoral för berättelsen framåt. På ett mustigt egenartat språkbruk nedgör Bäckström sin omgivning i inre monologer. Bäckström misstänker alltid en potentiell gärningsman för att vara ”analakrobat” vilket också räcker som motiv för brottet.

Men han är ändå varken homofob eller rasist, inte ens misogyn eftersom alla, precis alla, Evert Bäckström möter riskerar att avpolletteras. Han är ständigt omgiven av ”attackflator”, ”korvryttare” eller mentalt efterblivna och kvinnor vill oavsett ålder, preferens eller utseende åt hans så kallade supersalami.

Både Bäckström och Persson är alltså som vanligt. Tonen är syrlig, distanserad och torr, medan läsarens snålvatten rinner till av de detaljerade matorgierna och intresset väcks av de sidospår som stagar upp berättelsen i mer redogörande partier. Perssons standarduttryck känns igen; ofta undrar människor vad fan det är som händer och det gör jag också!

Om det inte vore för att Bäckströms skrupellösa amoraliska beteende skulle kunna belönas med Pusjkinpriser direkt ur Putins hand så skulle jag sitta nöjd. Det vill säga underhållen av en idérik historieberättare med sinne för såväl detaljer och tempo som allmänt schvung. Men Persson har valt att göra detta till en roande i stället för en oroande roman. När han släpper Bäckström helt lös försvinner också den allvarliga klangbotten som intrigen studsat mot i hans förra deckare.

Jag förstår att Bäckström har sina förlagor i verkligheten; lata poliser som läcker som såll till medierna och av ren bekvämlighet kör utredningar rakt ner i arkiven för att få smita i väg till krogen. Poliser som inte bara är inkompetenta utan också korrumperade. Och trots att Lars Martin Johanssons adepter, de för tv-tittare och läsare välbekanta Anna Holt och Lisa Mattei, har avancerat till högt uppsatta chefer kan de ingenting göra åt Bäckströms illvilliga enfaldiga ondska.

Jag vill inte börja tycka om Bäckströmjäveln men det är svårt att värja sig när jag får krypa honom så nära att jag till och med börjar hoppas att han ska lyckas med sina försåtligheter. Jag glömmer heller inte att det är Bäckströms sedvanliga inkompetens som i Den döende detektiven gör att nioåriga Yasmines våldtäktsförövare och mördare går fri.

Jag tror inte Persson gillar alla bäckströmare han har stött på eller har hört talas om genom åren, så varför måste han få oss att börja göra det?

UPPDATERING: I en tidigare version stavades romankaraktären ”Yasmine” fel.